Bara få va mig själv

Ensamhet.   För ett par månader sen hade det ordet skärt i mina öron. Jag klarade inte av att vara själv, en enda timme själv var ansträngande. Kanske var det för att jag blivit så van vid att alltid ha någon där, för på internat är man liksom aldrig ensam. Vi bodde hela klassen i samma hus, det fanns alltid någon. Dessutom var jag och min rumskompis så tajta att vi i princip satt ihop.   När jag var yngre var jag bra på att vara ensam, jag hade inga problem med att cykla hem själv efter skolan och spendera hela eftermiddagen på mitt rum bakom min datorskärm eller med näsan i en bok. Jag valde hellre mitt rum framför att sitta i soffan och umgås med familjen. Det var inte ovanligt att jag hittade på lögner för att slippa träffa mina vänner på helgerna. Då berodde det på att jag var osäker och fortfarande inte vågade vara mig själv bland folk. Jag kände mig tryggare och mådde bättre ensam, instängd på mitt rum.   Under gymnasietiden blev jag så rädd för att vara själv för att jag höll på att hitta mig själv, bli säkrare på vem jag var, men inte riktigt var klar. Jag hade blivit den där glada, spralliga och något högljudda tjejen som aldrig kunde sitta still och alltid hade något att säga. Om jag stängde in mig och ville se en film i min ensamhet, så trodde alla att något var fel. Och då började jag också tro det.   Idag är jag bra på att vara själv igen, dels för att jag måste. Jag bor själv nu, men har vänner nära mig. Via telefonen eller bara sätta mig i bilen och köra så är jag där. Nu har jag valet, när jag vill umgås och när jag bara vill vara  själv. Skillnaden nu är att jag inte hittar på någon vit lögn om att jag lovat mamma vara hemma, jag säger som det är. Jag behöver vara ensam. Jag är fortfarande glad och sprallig, men vet att det inte är något konstigt med att ibland välja mig själv. Balans, helt enkelt.   Jag tror jag håller på att växa upp, och det känns faktiskt inte lika hemskt längre. Men jag kommer aldrig bli vuxen, inte på riktigt.     - E