3
Varje morgon efter vattentvätt smörjer jag in mitt ansikte med en kräm som luktar ros. Varje kväll badar jag bland bubblor. Jag torkar mig torr med frotté och smörjer all hud från halsen och nedåt med en annan kräm som luktar ros. Det är svårt att nå överallt på ryggen, därför kliar den ibland. Då tänker jag att det vore trevligt med en person som kunde hjälpa. Men vem som helst får inte röra min rygg och därför låter jag den klia. På morgonen dricker jag kaffe och läser morgontidningen, på kvällen dricker jag te och läser en roman. Det har varit så här så länge jag kan minnas. Morgontidningen på hallmattan varje dag. Romanerna, fem nya från biblioteket en gång i månaden. Jag trivs med mina rosdofter och med min lektyr. Sällan har jag tänkt att det kunde vara på ett annat sätt. Det är bara då, när jag vrider hela min kropp åt både höger och vänster för att nå med rosenkrämen som jag tänker att en annan ordning vore möjlig. (Och någon gång vore det väl trevligt om någon kunde få känna hur lena mina ben är och se hur jag alltid, utan undantag, matchar trosor med bh.) Tiden däremellan, mellan ansiktsros och kroppsros och morgonkaffe och kvällste, jobbar jag från 10.00 till 15.00 som bingovärdinna och 17.00 till 20.00 som telefonsäljare. I bingohallen säljer jag kaffe och bingobrickor, sen ropar jag Bertil och Ingvar och slumpvalda nummer efter. Jag har slutat glädjas med de som ropar bingo. Vi har ändå bara kaffe och fula ljuslyktor som pris. Men jag gillar att vara i det där rummet. Det luktar lite mögel där men jag luktar alltid ros. Jag luktar alltid ros och jag har alltid ett väldigt trevligt leende så alla som någon gång öppnat dörren till bingohallen kommer alltid tillbaka. Fast ibland dör vissa. Många som kommer dit är så gamla. Jag får hjälpa med rollatorer och prata jättehögt när jag säger vad kaffet kostar. Vissa tycker att jag är så ung och så duktig så de ger mig sina priser. (Jag har ett skåp hemma fullt med ljuslyktor i grönt och gult och blått glas. Jag använder dem aldrig. Jag har bara kandelabrar.) De tror att jag är sexton år men egentligen är jag trettiotvå. Kanske ser jag ung ut eller kanske tappar man helt förståelsen för ålder när man levt i snart ett sekel. I telefonen är det ingen som ser mitt stora leende men jag ler ändå när jag ska sälja försäkringar för jag har hört att leenden kan höras genom telefonlinjer. Alla gillar en person som ler. Ingen gillar någon som gråter. (Därför slutade jag med tårar i sällskap för femton år sedan och förpassar nu gråten till min sängkant.) Jag blir med få undantag alltid månadens toppsäljare (leenden hörs) och min chef vill gärna berömma mig på sitt kontor. Han stänger alltid dörren och är så nöjd när han ställer en latte framför mig för han tror att alla föredrar en latte, när det bjuds, framför vanligt svart kaffe. Jag har tänkt på honom som en möjlig kandidat för att smörja in min kropp med rosendoften. Han har gett mig flera inviter om att ”ta ett glas nån gång” men hur skulle jag kunna låta någon röra vid mig som använder metonymin på det där fullständigt uttjatade sättet. Han passerar gränser och rör vid mitt lår ibland men jag ska erkänna att jag i en kort stund då blundar och njuter av beröringen. Ibland har han följt mig till bussen och varit med ena foten inne i bussen men då har jag alltid sagt: ”jaha, har du flyttat till min linje?” och då stiger han ur och skrattar fram: ”nä nä oj så förvirrad en liten man kan vara i dag då.” Jag vet att en annan ordning vore möjlig. Jag vet att det är trevligt att pussas bland grönsaker på Ica för jag har testat. Men i slutet av dagen är det mig som jag vill komma hem till. Det finns ingen nu levande person som är så vältalig som klassikerförfattarna jag läser. Finns det någon som kan mäta sig med min lukt och mitt leende. Inte vad jag har noterat.