Nånting av det värsta

För tillfället sitter jag här och känner mig tacksam. Jag är otroligt tacksam för att jag har kunnat bli gravid och inom en snar framtid kommer få min lilla baby och därmed uppnått mitt största mål i livet. Innan jag blev gravid hade jag en känsla av att nånting var fel i min kropp. Jag visste att det kan ta länge innan man blir gravid och att man ska ge det tid, men jag bara visste att jag aldrig kommer få uppleva det. Jag hade en riktigt dålig känsla bara liksom. Jag var nära att boka tid till läkare för att fundera vidare vad nästa steg skulle vara. Tur att jag inte hann göra det dock, för strax efteråt fick jag ju det glada beskedet.    Orsaken till att jag är så tacksam är just för att jag har fått ha den här turen. Jag har en nära person som tyvärr inte själv fått uppleva detta ännu, varken på naturlig eller konstgjord väg. Läkarna har sagt att det antagligen inte kommer funka. Det var svårt för mig att berätta för den här personen att jag var gravid. Det är klart man får lite dåligt samvete, det är ju orättvist. Jag vet att jag själv aldrig skulle klara av att vara i den situationen där det känns som att det kanske inte finns hopp längre. Jag skulle inte klara av livet längre, SÅ viktigt är det för mig. Därför tycker jag den här personen är stark, för jag skulle inte klarat det så bra. Själv tror jag absolut att alla människor har möjlighet att få barn. Har man bara alla nödvändiga delar så är ingenting omöjligt, oavsett vad läkare och specialister säger. Men jag vet också att det är svårt att tänka positivt om man själv är i den situationen.    Det är p.g.a. detta som jag blir så jävla förbannad på alla fjortisar som knullar runt och blir gravida, för de förtjänar inte detta. Jag tycker inte det är nånting fel med att få barn i ung ålder, jag ville själv ha barn då jag var 18-19 och det tycker jag är helt okej. Har man ett bra förhållande, en utbildning/jobb och fixar allt annat, så kör liksom. Men det är stor skillnad på folk i samma ålder. Vissa är väldigt mogna (har vänner som fått barn då och det är hur fint som helst) men så finns de som är 20 men uppför sig som 14. Därför har jag inte ens grattat en bekant som är gravid för tillfället, för jag unnar henne inte detta. Förlåt, det är så jävla dumt att säga så men det är så jag känner. Man ser hur nära och kära som är runt 30 år mår dåligt för att de inte fått känna denna lycka ännu, och så plötsligt blir såna där omogna personer gravida. Folk som inte växt upp ännu, folk som har världens fjantigaste on/off förhållande, och som mer bara ser det här som en kul grej. "Ååh men jag har flera vänner som också har barn så det är ju skiiitkul att jag också är gravid nu så kan vi fjanta oss tillsammans sen för att livet med ett barn är ju såå enkelt och jag är inte alls mogen för detta men det är ju inne så whatever". Ungefär så känns det. Eller hur är det med att vara 22 år och redan har klämt ut 3 ungar varav alla blev till "av misstag"? Visst du är lycklig, kul för dig. Men det gör det ju inte mindre orättvist ändå. Alla kunde väl åtminstone få chansen till detta EN gång? Jag vet att det inte funkar så, men önskade ju att det var så. Varför får folk bli gravida av misstag om och om igen när de som verkligen försöker inte lyckas? JAG BLIR SÅ ARG.    Som sagt, jag önskar alla kunde få uppleva det här åtminstone en gång i livet (vissa senare än andra HELST). Jag önskar bara att det kunde vara lite rättvisare, lite jämnare fördelat liksom.