NUFÖRTIDEN ÄR ALLT ANNORLUNDA

Hej. Har nog aldrig haft ett sådant långt uppehåll från bloggen som jag har haft nu. Tiden och orken kom helt enkelt emellan. Jag som alltid har älskat att skriva och framförallt bloggat här, vart tog det vägen kan man ju undra?Vi har redan klivit in i 2017 och nytt år. Jag var svinpeppad på ett nytt år och en 'ny' start. År 2016 var verkligen inte mitt år, skulle t.o.m säga att det var ett riktigt skit år faktiskt. Jag längtade tills det skulle vara över och jag hade redan mentalt 2017 i huvudet. Ibland kan jag fundera över varför jag tyckte att året var så fruktansvärt dåligt när jag egentligen gjorde så mycket roligt? - Jag och två fantastiska brudar hängde en helg i Saxnäs på XX-freeride camp i mitten på februari.- I början på mars fick jag chansen att vikariera på Body Center här i Vilhelmina och samtidigt uppfylla en av mina drömmar sedan länge tillbaka, nämligen att bli spinninginstruktör.- Jag firade valborg med min bästis i Umeå och några veckor senare var jag tillbaka för det årliga hänget på brännbollsyran med b.la Vanja.- I början på juni åkte jag, Sofia och Vanja ned till Stockholm för lite shopping, äta gott och gå på summerburst festivalen.- I slutet på juli blev det en snabbvisit i Åre med en mysig hotellövernattning och spa tillsammans med Erika, Johan och Viktor.- I augusti åkte jag ned till Umeå för en superrolig klassfest tillsammans med de jag gick gymnasiet med. Haha andra klassfesten vi styrde sedan vi började 1:an.- Tog med mamma till Umeå för att städa och fräscha upp min lägenhet, gå på stan och äta en mysig middag på Pinchos tillsammans med Erica. - I slutet på september packade jag min feta nyinköpta ryggsäck och drog på en 5 veckors magisk semester på andra sidan jordklotet tillsammans med Vanja. Livets resa.- Bara några dagar efter jag var på hemmaplan packade jag väskan igen och följde med Viktor och hans familj en helg till Rovaniemi.- Och sist men inte minst spenderade jag 5 dagar uppe i Kiruna tillsammans med Viktor, Johan och Erika i början av december.--- --- --- Ja ni hör ju själva. Är det något jag gjorde förra året så var det att ständigt vara på väg någonstans. Och när jag inte var på väg någonstans så jobbade jag.Under nästan hela året som gick stannade jag aldrig upp och bara andades. Jag tillät mig aldrig att bara vara ledig. Utan de få dagarna jag bara låg i soffan och häckade kände jag ständig ångest för att jag visste att det fanns något jag borde göra, något som jag inte hunnit med för att jag oftast jobbade eller hade haft andra planer. Jag tror helt enkelt att allt började när jag fick jobbet på BC. Till att börja med trodde jag aldrig att jag skulle få anställningen, utan jag sökte det bara för att jag  just då hade så lite tid på Ica. Sen fick jag jobbet trots allt och i samma veva som jag började där så ökade även mina timmar på Ica igen. Och istället för att inse att det skulle bli för mycket så krigade jag på med två jobb. Hade jag tur kunde jag vara ledig två dagar under en vecka. Ett klassiskt misstag att tro att man är odödlig och klarar av hur mycket som helst. När juni kom kändes det som en lättnad att äntligen gå över till bara ett jobb igen som var tillräckligt mycket. Men då hade redan tröttheten börjat gro i mig. Idag vet jag att jag aldrig hade pallat med att ens bara hålla i ett spinningpass i veckan. Vilket i sig är ett bra tecken trots allt. Att jag har lärt mig att veta min egen gräns. Men det tog mig alldeles för lång tid att förstå det.  Nuförtiden när jag väckarklockan ringer trycker jag på snooze alldeles för länge vilket jag aldrig brukade göra förut. Nuförtiden orkar jag inte träna, och träning som har varit en del av mig så länge jag kan minnas. Nuförtiden bryr jag mig inte längre vad jag stoppar i munnen när jag ska äta, utan jag äter för att jag måste. Förut älskade jag frukost och att göra goda smoothies, hitta nya recept att laga till middag och alltid ha en sallad till måltiderna. Nuförtiden bryr jag mig inte om rummet ser ut som ett bombnedslag och sängen är obäddad, och det var det värsta jag visste förut. Nuförtiden känner jag mig så fruktansvärt ensam trots att jag är omringad av så fantastiska människor som jag vet bara är ett samtal bort. Nuförtiden har jag inte mycket ork över till annat än att jobba, som jag förut alltid brukade ha. Nuförtiden har allt förändras. Jag är inte jag längre. Jag behöver börja om på en ny kula helt enkelt och hitta glöden till allt det jag förut brukade älska och älskar att göra. Det kanske inte märks så mycket utåt - jag skrattar och skämtar, är sprallig och glad och kämpar på. Och så länge jag kämpar på är det ett gott tecken.Så ja, nu vet ni varför det kanske inte är allt för mycket aktivitet här inne. Jag vill så gärna skriva, inspirera och blogga om min vardag. Men just nu ser min vardag inte ut som den brukar göra. Men från och med nu ska jag försöka göra allt för att få detta mörka moln över mig att försvinna och må riktigt bra igen. Alla har vi dåliga dagar, men de dåliga dagarna ska inte vara övervägande fler än de bra. Så är det bara!