Du är ju allting

Frågan som vuxna ställer allra mest till vi unga är väl ändå vad vi vill bli när vi blir "stor"? Och svaret är lika otydligt varje gång.   Det enda jag vet, är vad jag försöker vara nu om inte annars vill bli och det är att vara den som finns till för andra. Att andra vet om att jag finns "där" om det är någonting, att vara hjälpsam och snäll. Jag har alltid tyckt om att hjälpa till, lyssna vad andra har att säga, fixa, göra överraskningar och ge presenter. Och veta att det uppskattas. Sånt värmer i mitt hjärta, att se andra vara lyckliga. Jag vet att det inte alltid går att finnas till, jag vet att det inte alltid är lätt att hitta dom rätta orden, jag vet att vi alla gör fel någon gång men jag vet att man kan försöka göra sitt bästa ändå. En kram, ett snällt ord, en hjälpande hand eller att bara lyssna.     Är det någonting jag aldrig kommer förstå mig på så är det när folk inte har någon empati (medkänsla) och struntar helt i vad andra känner och tycker, aldrig ställer upp kanske pga. rädsla eller för att det inte passar för dem.   Jag är en person som är väldigt rädd för att folk ska tycka illa om mig och vara arg och ledsen på mig men ibland måste det dock finnas en gräns, för att vissa ska förstå att "nu är det nog". Jag har snart nått den och har funderat ett tag och är väldigt nära ett beslut. Ett beslut som kommer göra ont men som också kommer vara behövligt. För jag har fått nog och vill ha en förändring och framför allt svar på ett och annat. Och det kan bara lösas genom en sak..