Vi gick en promenad men hon gick ensam

Hon är arg på mig nu. Kan jag klandra henne? Hon läser första kapitlet i sin nya novell för mig. Jag försöker att lyssna och jag hör orden men handlingen glider mellan fingrarna. Efter sista ordet tystnar hon. Jag vet att det är nu det sker. Det som jag inte kan ta mig ur. För hon tvingar mig till det. Hon frågar vad jag tycker. Jag känner mig frustrerad. Jag kan inte svara på det, jag blir irriterad på mig själv och tar ut det på henne. Säger att hennes text är obegriplig.  Jag hör inget längre. Allt blandas i ett sorl. Smälter ihop till en och samma deg. Det är som om klistret inte fäster på mig. Jag tycker inte heller något om det. Vid konfrontation blir jag irriterad. Annars gör det mig ingenting, inte när jag är ensam. Det är i dessa sammanhang som det blir så tydligt. Vill jag henne illa? Nej. Jag är frustrerad över min egen förmåga att inte kunna hjälpa. Ibland berättar jag om den. Det brukar oftast normaliseras en stund, att mitt beteende är mänskligt,  för att sedan övergå till ett ifrågasättande av min karaktär. Visst kan man anstränga sig? Jag kanske bara inte anstränger mig tillräckligt. Stämningen är spänd och hon är ledsen. Jag kan inte trösta och jag vet inte varför. Jag vet att jag borde men kroppen är paralyserad och munnen som fastlimmad. Vi går en promenad, vi har kul och skrattar  till en början. Sen försvinner jag. Jag försvinner någonstans och jag vet inte riktigt var. Hon går med en person bredvid sig som ser ut som jag men det är inte jag. Eller så är det det. Hon försöker prata med mig, fråga varför jag är så kall. Jag svarar inte. Kanske skäms jag, skäms för att jag inte vet. Vet för att jag inte skäms.  Hon är ledsen jag märker det. Kanske för att hon är ensam. Alltid har hon varit det. Ingen som förstått, ingen som släppt henne in. Alltid kämpat för sin rätt att vara som hon är. Hon som aldrig förstått. Hon som aldrig släppt in. Hon som alltid kämpat för sin rätt att inte vara som de andra. Att leta efter syndabock är en sysselsättning för den enfaldige, därför överlåter jag det arbetet åt honom.  Jag känner ingenting. Vad är det för fel på mig?