Varning för produktplacering!

Vi ritar kartor. Kartor som ska beskriva vårt tillstånd. Antingen hur vi förhåller oss till världen eller hur den förhåller sig till oss. Eller kanske bägge. Men realiteten säger egentligen att det inte är vår faktiska placering som är det viktiga utan förhållandet mellan mig och allt annat. Vår spatiala existens är svår att begripa men för att vänster ska vara vänster så måste det finnas ett höger. Vi tenderar att vilja placera ut oss själva, bre ut oss i tid och rum som bregott på en skiva rågrut. Ibland fastnar lite i rutornas gropar och där förblir det en existenskoncentration. Vissa stunder på vissa plaster existerar vi lite mera, i andra stunder litet mindre. Det verkar ju te sig så med minnet i allafall. Inte minns jag väl alla mitt livs lokliseringar med en genomsnittlig erinration. Nej, tvärtom så är det fullt med mörkertal och förvrängningar.Att lokalisera i ett universum som inte bara sägs vara oändligt utan som också expanderar, men dessutom krymper verkar väl kanske en aning överväldigande. Varför ritar vi kartorna kring oss själva när om vi vrider på oss så kan det som nyss varit höger numera kallas vänster? Kanske är syftet inte att lokalisera vår omgivning utan att försöka nåla fast oss själva till något. För när meningslösheten tar över behöver vi klistra oss mot jordytan och känna att vi är här. Världen är som en picknickfilt utan hörn, var vi än breder ut oss så kramar den mjukt vår existens och aldrig når vi kanten där fransarna, som vi så gärna vill leka med, fnasar sig. Kryper du åt ett håll så är filten prickig och kryper du dubbelt så långt åt det andra hållet är den lika prickig där. Du är bara en konstant i en annan konstant, som en känguruunge i sin mammas pung. Nej vi är nog trots allt bara som Bregott på en skiva rågrut.