tid är rörelse

Många gamla bilder har något som avslöjar att de är gamla. Det kan vara att fasaden ser annorlunda ut eller att reklamskyltningen avslöjar en förgången tid. Stirrar man tillräckligt länge på något så kanske man kan se ålderdomen göra sitt intåg.  Varför har ingen någonsin bevittnat det vita pappersarket gulna, eller påskliljan vissna? En dag är den bara död. Det är som om ålderdomen både smyger men samtidigt agerar med plötslighet.  Jag skulle vilja se tiden verka i samtid, men det är nog en omöjlighet. Nostalgi skapas bara när något som varit ersätts med något nytt. Därför skulle jag kunna stirra på fasaden tills ögonvitorna torkar till två bleka russin  utan att skymta ålderdomen krypa sig på. För att den ska göra entre så måste jag vara upptagen med att få tiden att gå, för tiden är en illusion skapad av mitt eget rörelsemönster. Det är nog därför man aldrig ser pappersarket gulna i realtid, för varje gång det får för sig att göra det så befinner jag mig någon annanstans och målar på ett nytt.