På ett café någonstans på Östermalm

Tillvaron förändras. För inte länge sedan kämpade jag med ångesten i halsen mig upp för backen genom vitabergsparken som ledde till Sofia skola där jag fruktade att det coola gänget skulle stå vid rökrutan och dömande titta på mig när jag gick förbi. Jag tänkte att de blickarna var det jag fick betala för att jag vill se ut som jag gjorde, för att jag inte kompromissade med mig själv. Jag hade blå clownliknande byxor med en lika blå adidaströja, olika färger på skorna och håret noggrant slarvigt uppsatt i en tofs. jag gick förbi flera gånger. Vissa dagar med blicken riktad nedåt backen då självkänslan svek. Andra dagar med blicken djupt borrad i deras, ansträngd för att inte se bort. Jag stirrade på deras smaklösa flin, som om någon nålat fast de i trynet  på dem. Jag stirrade tills belåtenheten i blicken hade förbytts mot en förvirring som inte längre matchade  flinet. Inte förrän då kunde jag se bort igen och fortsätta in genom skolans portar.  Nu sitter jag här. På ett för mig tidigare okänt café på Birger Jarlsgatan, ensam med en kopp kaffe, jag vågade till och med be om extra mjölk. Det är bara människor utan hyfs som ber om mer än vad som ges. Det är bara människor utan fostran som tror sig förtjäna mer än mångfalden. Det stämmer ju förstås inte, det är ju bara en ursäkt jag har för att slippa undan så mycket mänsklig interraktion som möjligt. För att jag är feg.  Världen som jag så länge velat ta del av verkar allt annat än spännande, det var väl det som lockade mig. Jag ville inte ha spänning. Jag ville ha lugn och trygg loungemusik på ett café ungefär vid 11 tiden då ingen annan hade orkat släpa sig dit ännu. När allt som hördes var skramlet bakom disken från de tidiga kaffegästernas urdruckna koppar. Jag sitter nu bredvid en äldre man som läser dagens industri, han har som jag beställt en enkel kopp kaffe, fast utan mjölk. Det är som att den extra mjölk jag bad om kompenserar för den mjölk han inte tog. Framför mig på uteserveringen sitter tre stycken tjejer, kanske 16-17 år? För andra kanske jag också är en sådan tjej, en som febrilt fingrar på sin telefon, utan att den riktigt används, med lösnaglar som smattrar frenetiskt mot baksidan. Jag känner mig närmre mannen bredvid mig som noggrant ögnar igenom varje rad i dagens industri och så lättsamt tar en klunk från sitt kaffe utan att lyfta blicken från tidningen. Han rör inte en min fastän kaffet är så starkt att jag nästan fick uppstötningar. En härdad man.  På bordet där de tre tjejerna sitter ligger två nästintill identiska svarta läderhandväskor med en kedjeaxelrem. Jag tänker på hur fula och dyra de är.  Mitt kaffe ha kallnat, förmodligen på grund av all den mjölk jag hällt i. Jag har glömt det. Min pappa gör så. Det är konstigt att upptäcka egenskaper hos mig själv som jag sett hos min pappa. Det är som en ruggig påminnelse om var jag kommer ifrån. Hans historia lever i mitt blod. Det är övermäktigt på något sätt. Det är inte bara jag själv som styr över vem jag är. Godtrogen var väl den som påstod det en gång. Jag är ju bara en soppa utav två stycken slumpmässigt, av kärleken, beblandade genpooler. Jag är en hybrid.  Jag känner mig ibland som de där bubblorna som svämmat över ett överfyllt ölglas, de som accelererar mot kanten av glaset för att sedan som en suck falla över och glida längs kanten av det svala glaset för och därefter lägga sig i en klibbig hög bredvid. Jag trivs i det hektiska lugnet. Kanske för att man mitt i bland rusningstrafiken påminns om alla måsten man inte har.  Nu har jag glömt kaffet igen.  Jag undrar om kaffet också år en kapitalistisk konstruktion, det är så jävla beskt för att man tvunget ska behöva köpa en chockladboll också