OSAMMANHÄNGANDE

HEJ IGEN INGEN ALLS. Just nu känns det som att jag balanserar på en silkestråd. Jag försöker göra allt för att hålla mig flytande. En kallsup och haveriet är konstaterat. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Jag vet egentligen inte varför. Jag har människor runt mig som bryr sig enormt mycket om mig men ändå har jag svårt att ta det till mig och känna värmen av det. Oftast ger det mig avsmak. Jag kan inte acceptera människors kärlek. Den känns obekant för mig. Som något inövat, falskt och påhittat. Något folk gör för att det är kutym. Kanske är det för att jag själv tror att min kärlek till andra människor bara är ett uttryck för sedervänlig kutym. Jag vet inte. Ibland är det kanske så. Jag vet inte varför jag är så avstängd. Jag är rädd för orden som uttrycker uppskattning. Framförallt inför min familj. Det går bara inte. Jag kvävs vid varje ord och det känns onaturligt. Kanske är det jag som stöter bort all kärlek? Jag som inte bejakar de i min omgivning som ser mig och vill ge mig trygghet. Jag vet inte varför jag är så här och jag måste ändra på det. Jag får öva helt enkelt. Att leva ett liv där jag vägrar stanna i ett sammanhang eller vara tacksam för det jag har. Jag är dålig på att hålla kontakt med folk. Jag är dålig på att visa tacksamhet. Det känns som jag inte har tid för allt och alla. Kvalitet före kvantitet. Jag kan inte upprätthålla så många relationer till folk. Vänner, familj, pojkvänner. Jag känner mig överväldigad. Jag känner mig pressad. Pressad att vara en rolig tjej som gillar äventyr och göra galna saker. Pressad att visa uppskattning i situationer som gör mig obekväm. Det känns som att jag har pressat mig själv i flera år till att vara något jag inte är säker på att jag är. Jag känner mig ensam. Missförstådd. Nostalgisk. Jag är rädd för döden, rädd för att pappa, mormor och lars ska dö. Rädd för att mamma ska bli gammal. Rädd för att se mamma vissna och skrynkla ihop och se hur hon lever i förnekelsen. Tvungen att leva med lögnerna som hon fabricerar. Tvungen att gästskådespela i hennes revy och mata hennes lögner om verkligheten och sig själv. Tvungen att visa tacksamhet och uppskattning fast jag egenligen bara vill skrika. Skrika att jag är barnet, inte hon. Jag behöver skydd, trygghet och ovillkorlig kärlek inte en bästis som man fikar med då och då. Jag förstår inte vad det är för relation vi har ens. Den är på många sätt en dröm men den är också så olik alla andras mammor. Hur hade jag varit om jag hade en vanlig mamma, lätt överviktig, brunstig och varm som gav mjuka kramar och pussar på pannan. En sådan som hade bilder av mig på kylskåpet. En som hade normala levnadsmönster och arbetstider. En som inte stod mitt i brinnande skapelse av sig själv utan en som var trygg och färdig i sin identitet utan komplex över utebliven framgång och bekräftelse. En som inte klagade över alla sina bekräftelsebehov som jag nu måste göda. Stryka medhårs och vara en nickedocka till allt hon gör. Jag vet inte varför jag är så arg men jag är så arg. Jag trodde jag kommit förbi detta. Kanske borde jag googla och se om ett aggressionsutbrott av denna sort är en normal del av att bli vuxen. Kanske följer jag bara shematiskt exakt så en mentalt normal person ska vara i min ålder. Kanske är jag inte psykopat eller otacksam utan har belägg. Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel eller vad jag har rätt att tycka tänka eller känna. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller alla andra. Jag är orolig att jag gör det mot mig själv. Att jag är destruktiv. Att människor ser mig för vad jag faktiskt är och inser vilken vidrig person jag är. Är jag det? Jag vet inte. Vissa kanske tycker det, andra inte. Ibland är det sant, ibland inte. Jag är inte en konstant. Jag vill inte vara en konstant. Jag vill vara fri att vara vad jag vill och vad som passar. Det känns skönt att skriva. Jag vet inte om det är mina fingrar mot tangenterna som skapar känslan av tillfredställelse, eller hur bokstäverna växer fram på skärmen eller för att jag faktiskt ventilerar något av vikt. Jag tror inte att jag är i ett mentalt tillstånd där jag kan avgöra något egentligen. Jag är så rädd för att bli lämnad. Egentligen inte för att jag är rädd för att vara själv. Det har jag varit länge trots illusionen av att jag inte är det. Utan för att jag undrar så mycket över vad vi kan bli. Ingenting känns förutbestämt med honom. Allt är oskrivet och oplanerat. Vi vet inte var vi ska bo eller vad vi ska jobba med. Men jag gillar att ingenting går att förutspå. Det är ångestbefriande. Det enda problemet är att det som skulle kunna förutspås i annan samvaro är en trygghet som lockar. Ett liv jag någon stans trånar efter. Risken med detta oplanerade är att det blir något jag helt och hållet skulle hata. Jag är rädd för att ångra mig, sitta på mitt hörn någonstans och tänka, tänk om. Tänk om om fanns. Jag känner mig själv. Jag är rädd för att förlora något, jag vill ha allt, jag har inte fingrar eller armar långa nog att svepa om allt det jag gillar med livet. Ibland har jag ingentig alls jag vill omsvepa. Jag är rutten i huvet. Jag vet inte vad jag känner. Jag är arg, ledsen, tacksam, ensam, lugn på samma gång. Synd att jag sov på dagen, nu kommer jag behöva vara vaken sent med mina tankar som ropar på mig. Jag som hatar natten. Kanske måste jag bekanta mig med den. Jag ska minsann göra det. Jag ska glo natten i vitögat tills dagen gryr igen. Kanske har vi försonats då. Saker jag är tacksam för: Gabriels gästvänlighet Mormors omtänksamhet och generositet Abigails förståelse och transparensEdvins sätt att uppmuntra Diegos lättsamhet och kärlek Reines konstanta närvaro i mitt liv Mammas respekt för mitt privatliv Saker jag är ledsen över: cellförändringaratt mamma inte ringer att jag känner distansen mellan mig och Diego att reine ville sova jag saknar edvin och abigail att jag är dålig på att uppskatta mina vänner Saker jag ska bli bättre på: Ta komplimanger Ge komplimangerVisa uppskattning (främst mot familj) Trösta och ge stöd LäsaSpringa Inte slicka röv på folk jag knappt gillar öka självkänslan