Masken i äpplet är omedveten om sitt eget fördärv

Han sitter knappt 30 centimeter ifrån mig. Vi färdas på fyrans spårvagn mot Angered. Jag mot centralstationen, han mot okänd ort. Till skillnad från alla andra har han inte lagerbyxor och hoodie på sig. Ty det är lagerarbetarnas morgonstund nu. Nej han har randiga kostymbyxor, och rosarutig skjorta. Han är välklippt och kammad med kostymskor som pryder hans bananliknande fötter. Det ser ut som om de sväller där inne. Naglarna är trimmade och rena. På höger pekfinger sitter en stor ring med blå rektangulär sten. Den kramar kring ett fingrer som långsamt dör, som befinner sig i förruttnelseprocessens högtimma och en dag ska han inte finnas mer. Det är som om ringen kramar utav sentimentalitet. Den vet att en dag ska kostymbyxorna med ränder på, skjortan med rosa rutor och ringen med rektangulär sten inte minnas vem de en gång bars utav, för den långsamt förmultnande kroppen ger plagget och assessorerna sin mening. De kommer också under processen att glömma sitt öde, deras existens kommer vara lika okänd som herrens ändhållplats för de är parasiter på en som långsamt dör och de är för naiva för att förstå att de själva dör i takt med honom.