Jag är bara ett övergångsställe

Jag föreställer mig hur jag klättrar upp på skrivbordet. Det är dimmigt ute. För det som lyktans ljus ska avslöja är täckt av ett immigt ludd. Det blåser lite. Jag tittar ned, och där nere ser jag mig själv. Kroppen är bara lätt förvriden. Jag ligger formad som herrgåman fast med benen spegelvända. Det är fuktigt i luften. Några löv blåser över volleybollplanen där hararna bor. Det luktar sött av blöta löv ruttnande sopor och snart osar odören av min möglande kropp. En liten liten lastbil kör förbi, en sådan man använder på hotellområdena i Phuket för att ta sig runt de stora trädgårdarna och poolerna med 35 åriga mammor som solar bikinilinjen medan barnen plaskar med mussepiggarmpuffar. Det är vaktmästaren. Kanske hittar han mig. Kanske lägger han mig på sitt släp och kör mig till tippen och lägger mig bland de andra. De andra som inte heller förstod. De som inte lyckades. De som gav upp. De som tyckte att de var för stora för det här livet. Det är vanvett att ta sitt eget liv och det är ett vanvett att leva. Fast i livets eller dödens väntrum så skriver jag istället en obskyr text om en människa som i tillstånd av en inverterad herrgåman togs omhand av en vaktmästare med flak och fördes hem till vanvettets högborg.