E=m^2

Är rummet platser som fylls med ting eller utgör tingen rummet? Jag tycks känna en känsla av obehag när jag befinner mig i rum utan fyllnad. I teatrar utan publik, gymnastiksalar utan ängsliga barn, bassänger utan vatten. Det är som om de står där och håglöst undrar när de ska komma till användning. Deras ouppfyllda syfte blir så påtagligt. Så är det med människor också, vi går runt och väntar på när vi ska bli använda. De är som skriken fyller de tysta rummets tomhet och koncentrationen av hopplöshet ackumuleras. Men om det är som Knausgård säger så kanske det inte är ensemblen eller publiken som som fyller rummet utan rummet kanske inte ens existerar utan dem. Världen är dynamisk och det som utgör den är det samma som utgör oss. Det som skapar teatern är ensemblen och publiken. Vi är rädda för att inte ha ett syfte. Vi letar efter hos gud eller i identitetsbildning, kanske i kärlek också. Vi vill komma till användning. Är det därför undanstoppade och bortglömda leksaker i en dammig låda i källaren blir föremål för skräckfilmer? Det kanske finns något fundamentalt skräckinjagande med det som glöms bort och stoppas undan, ändå behandlar vi både människor och natur just så. Vi skjuter undan somligt för att skapa rum för annat. Men du har egentligen inte flyttat på något. Du har bara flyttat dig själv. Det glömda står kvar, ensamt i ett rum som ingen längre vill besöka.