AVSKED

Vad gör man när man känner sig helt jälva rövknullad av människor man trodde sig stå nära? Vanligtvis tar jag några andetag, försöker se helhetsbilden och tro på förståelse som försoningens verktyg. Det har genererat inget mer än en bunt med svin till vänner. Relationer som inneburit att sko sig på min bekostnad. Att riva flagor av mig för att fylla tomheten i de själva. Personer som gång på gång har ansett sig stå över mig. Visst har jag låtit dem. Skrattat åt mig själv så att de skulle känna sig bekvämare. Människor, eller ska jag kanske enligt det här jävla nyliberala samhället kalla de för individer, älskar sig själva och jag är expert på att få dem att älska sig själva lite mer. Receptet är enkelt. Man säljer sig själv billigt så att de kan få stå för dyrbarheten. Jo varför skulle man göra det? Svaret är för att det är enkelt och fungerar förbannat bra. Men även för att det hade känts så jävla meningslöst att istället för att förkovra sig i umgänge, stå och vara stolt i ett hörn och muttra att ingen förtjänar ens sällskap. Vad fan tjänar det till och hur jävla kul är det? Mitt sätt att hantera dessa människors omättliga berkäftelsebehov har varit att se det i realtid, kasta mat i det stora bekräftelsegapet och se hur det växer som ett svart hål, för att därefter göra psykologiska analyser av dem och skratta åt deras högfärd. Den stora lögnen är att det är jag som är högfärdig. Jag tycker att jag är bättre än hela bunten. Jag har alltså RÅD att sälja mig själv kort. Allt är skådespeleri och att bjuda på sig själv det är en eftertraktad egenskap men som är jävigt sällsynt i snobbstockholm. Enligt marknadsprinciper är jag alltså den perfekta vännen. Ett bevis på min egen högfärd är att jag tycker dessutom att jag är så bra att det är detta enorma självförtroende jag besitter som ger mig kapitalet att förlåta, förstå och försonas. Bara översittare knåpar sig med alliteration. Den är sant det som sägs. Vi är inte ett samhälle, vi är bara en bunt individer.