8/1-15

Idag börja barnen skolan igen. Så nu sitter jag här och njuter av tystnaden. De sista dagarna på lovet så har min dotter krypet på väggarna och bråkat med sin bror. Men det är ju inte så konstigt.. Ingen snö.. Bara blask och regn, vem vill vara ute och leka i sånt väder?!Min son är jätte duktig till att hjälpa till här hemma. Hänger tvätt och hämtar saker till sin mamma :). Han har alltid varit så rädd om mig. Sen dessa tankar som kryper på en om kvällarna. Då liksom allt kommer över en. Tänk om vi inte ror hem detta?! Tänk om vi snubblar precis innan mållinjen. Vi har satt vissa mål. Nästa är just nu 22 fulla veckor. Då tillhör vi förlossningen. Det känns ändå som ett bra mål.. Som att vi faktiskt kan få levande barn med oss hem om nått skulle hända då. Trots att vi vet chansen är liten i den veckan. Nästa mål är v26 då känns barnen väldigt mycket större och chanserna på friska barn ökar avsevärt där. Sen är nog varje vecka ett plus som vi håller dem inne... Jag hoppas innerligt att de vill stanna tills iaf minst 30 fulla veckor.. Satt och titta på lite filmer igår om folk som fått prematurbarn. Det känns fortfarande så overkligt, men vi kommer få gå genom precis samma sak..... Det gör mig så ledsen för det är ju våra barn som kommer få ligga på detta viset och vi kommer bara kunna vara där och heja på...