25/2-15

Jag är fortfarande inlagd och kommer vara det tills barnen kommer ut. Men jag kämpar på. Idag kommer min man och mina barn hit som jag saknar dem. Det känns när man inte bara kan ge sina barn en kram när man vill. Eller tomheten på natten , när ens man frågar hur det går.. Eller när han säger " gå nu försiktigt", och jag svarar, "jag kan väl inget annat i denna takten;)"Det är tur jag får åka hem på permission när jag orkar :)Här kollar de mitt blodtryck varje morgon och lyssnar så alla bebisarna mår bra. Känns tryggt!