Pappa

Nu har det kommit till en gräns där jag känner att saker börjat gå över styr och blivit obehagliga. Att få läsa saker i tidningar som inte någon förutom de få personer pappa berättar för borde veta om gör mig otroligt förbannad och besviken på dagens samhälle. Ännu mer besviken blir jag av varje liten lögn som skrivits i alla dessa tidningar eller alla som trott saker och viskat och kollat, eller folk som tror sig veta precis allting för dom läst något någonstans som mest troligt inte är i närheten av rätt. Jag vet att jag inte har någon skyldighet alls eller någonting att försvara min pappa. MEN han är min pappa, han är en utav de personer som funnits i mitt liv sen jag föddes, han är en av de personer jag älskar allra mest här på jorden, han är en av de personer som ALLTID vad det än gällt har ställt upp för mig. Jag vet vem min pappa är, bättre än någon annan vet jag vem han är. Därför blir jag så otroligt ledsen och besviken när folk skriver hemska saker om honom eller någon annan i min familj eller sprider lögner. Jag är så fruktansvärt less på alla personer som jobbar på tidningarna som inte har någon som helst respekt för andra människor eller andra människors känslor. Det drabbar inte en person trots att det bara är en person de skriver om. Har dom någonsin tänkt på hur hans familj mår? Hur hans vänner eller andra i hans närhet mår? Inte en enda liten gång har dom frågat eller försökt ta reda på ifall det dom skriver stämmer, dom skriver det bara för dom vill vara snabba ut med nyheter för att dom har absolut ingenting vettigt alls att skriva om. Jag önskar dessa människor som skrivit om min pappa eller vår familj under denna tid allt ont i världen och jag hoppas att dom alla får en fet käftsmäll någon dag. Det har gått snart ett år sen detta hände och allting har varit så fruktansvärt jobbigt. Jag förstår verkligen inte hur vissa tänker, har dom inte en egen familj? Och ifall dom har det hur kan dom då behandla andra människor så illa som dom gör? Det kommer förhoppningsvis att komma en dag då vi kan lägga precis allt detta bakom oss. Då vi kan blicka framåt och se något positivt inför framtiden vi kommer att ha tillsammans, för JA vi kommer att ha en framtid tillsammans. Jag förstår att det är otroligt många som är både förbannade, besvikna och ledsna och allt däremellan. Men vet man ingenting ska man heller inte säga någonting. Jag har känt min pappa i hela mitt liv och jag vet att han inte är någon dålig människa, jag vet att han är helt otroligt omtänksam och alltid sätter alla andra i första hand. Han är en otroligt snäll och givmild person och ställer alltid upp för alla som frågar. Han har gjort ett stort fel ja absolut, men samtidigt är han bara människa precis som resten utav oss. Jag säger absolut inte att jag inte är arg eller besviken på honom för tro mig det är jag, och det vet han mycket väl om. För mig har det här året varit otroligt kämpigt både psykiskt och fysiskt. Jag har hoppat av skolan pga att jag tappade lusten totalt och för att jag var borta så mycket pga att min deprission blev otroligt jobbig och stor. Vilket ledde till att mina besvär med panikångest jag haft under många år också blev större och det tog väldigt mycket på de få krafter jag hade under den här tiden. Jag orkade inte gå till skolan, jag orkade inte gå upp ur sängen, orkade inte umgås med någon, jag orkade absolut ingenting och jag ville inte ens försöka må bättre för det kändes som det inte fanns någon mening. Jag tror inte att någon kan föreställa sig hur det känns, inte ens om någon försöker att föreställa sig hur hemskt det varit för oss kommer någon att komma i närheten av det vi fått gå igenom i snart ett år. Så därför vill jag verkligen bara be alla som läser detta att FÖRSÖKA förstå, försök snälla att tänka efter innan ni dömer efter allting ni läser eller hör. Försök tänka efter hur det hade känts för er själva om det var någon i er familj som blev uthängd på det sätt min pappa har blivit. Många kanske inte vet hela historien, andra vet. Men det jag kan säga till alla er som tror något annat det är att min pappa absolut inte har sålt några droger till någon, det finns inga pengar någonstans som kan bevisa att han gjort det med tanke på att då hade vi aldrig behövt sälja vårt hus eller satt vår restaurang i konkurs. Min pappa har haft ett missbruk där han själv använt droger, och ja det är nog illa bara det MEN det är inte alls på samma nivå som det tidningarna hänger ut honom för. Jag vill att han ska bli behandlad rättvist, jag vill inte att han ska få skit kastad över sig för saker som han inte gjort, jag vill att folk ska behandla honom med respekt precis som alla andra människor vill bli respekterade och bemötta på ett bra sätt. Man får vara arg, ledsen, besviken och precis vad man vill. Man får fråga om allting om man vill ha en klar bild av exakt vad som hänt, men man får inte sprida lögner. Det gör mig så himla ledsen och arg att varje gång jag ser en rubrik som handlar om detta vet jag inte om jag ska läsa det eller inte, för jag blir både jätte ledsen och så himla förbannad. Vissa gånger har jag varit så nära att åka ner till tidningen och bara skälla ut dom allihopa efter noter men det skulle väl förmodligen bli en helsida av det också med tanke på hur mycket idè-torka dom har. Någon dag hoppas jag på rättvisa, på ett samhälle där människor behandlar varandra som människor och inte som smuts. Inte dömer folk pga att någon säger att det är på ett visst sätt när dom själva egentligen inte har en aning. Jag känner att någonstans får det faktiskt vara nog, någonstans måste man kunna dra en gräns och förstå att det gått över styr, men vissa verkar inte förstå att de sårar andra. Min pappa är en utav väldigt få människor som är så pass snäll som han är, och det har han tyvärr fått sota för denna gång. Han blev utnyttjad av någon som han ställt upp för och hjälpt bara för att han är så pass snäll och rädd för konflikter som han är. Men vad han än gjort så var, är och kommer han alltid att vara min pappa. Och varje gång som någon skriver något illa om honom eller skriver någon osanning så skär det lika hårt i mitt hjärta som det gör i hans. Det är fruktansvärt jobbigt och jag är otroligt trött på allt detta nu med tanke på att jag är 18 år men förstår att det inte är rätt att hänga ut NÅGON på det vis som vissa gjort, och sen sitter vuxna människor och beter sig som de inte ens har någon själ. Pinsamt och otroligt korkat. Men allting har sin tid och någon dag kommer detta att komma tillbaka och bita alla dessa hemska personer i arslet och jag kommer inte vara ledsen för det. Kanske måste man själv bli utsatt för att förstå att man gör fel men det vi gått igenom är ingenting som jag skulle önska någon. Vi lever i ett otroligt hemskt och egoistiskt samhälle och jag kommer aldrig att förlåta vissa människor för deras lögner och vad de utsatt min familj för. Jag kommer att stå upp för min familj så länge jag lever för det är tack vare dom jag ens orkat under de år jag haft mina svackor. Jag kommer att försvara min pappa mot alla som tycker motsatsen, men det betyder inte att jag tycker han gjort rätt eller att det han gjort är bra. Men hur dåligt det än är att han använt droger för sig själv så har tidningar/folk ingen rätt att skriva vad dom vill för det. Så dålig stil så jag mår illa. Ni som känner min pappa vet om vilken fantastisk människa han är och alltid har varit, men arga får ni gärna vara på honom, det tycker han också. Men ni andra som bara är nyfikna eller dömer efter det ni läser måste vara lika trånga i huvudet som dom som hittar på allting :) Men i all denna skit är jag och min familj så otroligt tacksamma för alla fina vänner och släktingar som funnits för oss under den här tiden, som ställt upp, som hjälpte oss med flytten, som skickat pengar till oss och precis allting, alla små kramar och alla fina ord. Ni vet vilka ni är och ni är verkligen guld värda.    Min pappa kommer för mig alltid att vara den han varit under hela mitt liv. Hur ledsen och arg jag än är på honom kommer jag att älska honom villkorslöst för resten av mitt liv. Och ni som inte kan acceptera det behöver inte göra det, för i slutändan är det ändå min vilja som väger tyngst och inte alla andras.