Det drabbar oss alla, men Gud tar ändå de bästa först.

Det är så hemskt när det drabbar någon som lever så nära oss, trots att jag inte alls kände den här pojken eller hade pratat med honom någon gång alls. Så är det så fruktansvärt att han levde så pass nära bara för några ynka timmar sen. Att hans familj och vänner har drabbats av en så otroligt stor förlust av en så otroligt omtyckt person.   Det andra människor och livet får oss att göra mot oss själva är inte alltid vad som i andras ögon är rätt eller logiskt.  Vad som hände eller varför kan verkligen inte någon sätta sig in i för att förstå på det sätt han gjorde.  Det är aldrig lätt att förlora någon man bryr sig om eller är en del av ens liv, det är aldrig lätt att förlora någon alls. Det spelar ingen roll hur stark man själv är som person eller hur många man har runt omkring sig som visar stöd till det tragiska som skett. Man sörjer lika mycket i alla fall, man gråter lika mycket varje dag och natt ändå.   Familjen är de personer som oftast drabbas allra mest, att aldrig få säga godnatt till sin son igen, att aldrig få höra honom skratta eller se honom le, att aldrig få höra hans röst eller känna hans lukt igen, aldrig få skälla på honom när han gör fel och allting annat som dem delat i livet och hade delat i framtiden, se honom växa upp och ta studenten, skaffa familj och jobb och få vara stolta över det han gör bara för att han är deras son. Det är saker som de aldrig kommer att få uppleva, det är nu bara drömmar och fantasier de kommer att få leva med.  Jag kan verkligen inte föreställa mig på några sätt eller vis alls smärtan en familj måste känna när de förlorar sitt barn. Det är inte meningen att föräldrarna ska överleva barnen. Det är meningen att de ska få se dem växa upp.   Att ens försöka sätta sig in i någon annans tankar eller känslor när något sånt här händer är helt omöjligt, man kan säga att man förstår och att man finns för att trösta när sorgen blir för tung att bära, men man vet själv alltid med sig att den sorgen dom bär är så mycket större än vad någon kan hantera.    Att en människa som är så omtyckt av så många och så ung, ska inte behöva drabbas av något så plågsamt som gör att man inte vill leva mer, ingen ska behöva uppleva en sån känsla i sitt liv. De människorna som får andra att nå sin gräns där man inte orkar höra mer bullshit eller vara en del av samhällets sjuka ord och tänk, är inte värda att få yttra sig alls. Då kan de människorna sitta tillsammans i ett litet trångt rum och hacka på varandra och sig själva och prata om hur det känns för dem när de får en omtyckt, snäll och värdefull person att inte vilja leva längre.  De är sjuka personer som jag verkligen inte alls har någon respekt för på någon nivå.    Visst, det är aldrig rätt att anklaga någons död på andra människor, men det är heller inte rätt av de människor som vet i sitt hjärta att dem var en anledning till varför denna pojke mådde dåligt att direkt detta händer säga ifrån sig allt ansvar och skriva att folk egentligen inte vet vad som hände. Det som hände var riktigt hemskt och jag tror verkligen inte att hans föräldrar eller vänner är speciellt brydda om vad ni INTE gjorde mot honom. Hans föräldrar har precis förlorat sin son, tror inte alls att dem sitter och läser bloggar eller försöker söka upp folk att skylla på. Dom har förmodligen nog mycket sorg och smärta att bära på. Ni som vet att ni inte var en del av det som gjorde den här pojken ledsen eller fick honom att må dåligt hade aldrig behövt förklara på era bloggar eller andra sociala medier att ni inte gjorde något. Samvetet är inte att leka med när något sånt här händer, det är lätt att vara efterklok.    Det svåraste som finns som folk alltid ber en göra när något sånt här händer är att "tänk på alla bra stunder" men hur ska man kunna göra det när man förlorat någon man vill ha kvar? Självklart kommer det finnas en dag långt i framtiden när man kommer få sig ett litet fniss för man tänker tillbaka på något tokigt man gjorde eller något man sa, men just i stunden av att man fortfarande tar in det här så finns det inget annat man tänker på än att man aldrig kommer få se personen igen, eller hur jobbigt det kommer bli att leva utan denna person.  Men långt in i hjärnan och i varje persons hjärta som förlorat någon, så vill de bra delarna av livet ni delade komma fram och trösta dig, men alla måste ge det olika tid att komma fram. Men alla som står oss nära och lämnar oss kvar här, kommer att vaka över oss varje sekund av vårt liv, och det kanske kommer små tecken vi inte alls tänker på betyder något men det kanske är dem som vill visa att dom fortfarande finns omkring oss. Man får aldrig glömma hur betydelsefulla de personerna var och alltid kommer att vara, försök aldrig glömma, utan kom ihåg alla gånger de fick oss att skratta och må bra. Det får oss att må lite bättre för en liten stund. Och det är precis vad våra älskade hade velat.    Det är så himla trist att se så många av mina vänner och bekanta som är så ledsna och förkrossade av detta, jag sänder massor med styrka till mina vänner som kände denna pojke och till familjen som måste vara helt förkrossade. Det som hände är sjukt, det är hemskt och det är orättvist.    Ja, det kommer att hända oss alla, men vad för sorts tröst är det?   Vila i frid nu och hoppas att du är på en bättre plats och vakar över din familj och dina vänner.    Kram till alla mina nära som lider just nu.