RAMBLINGS

  Livet går som alltid, i en kurva, åt alla håll, som en berg&dalbana. Försöker finna lyckan i mig själv, och i det liv jag lever, men är så himla svårt. Allt är lite luddigt. Jobbar mycket, vilket jag kanske inte borde, men det är det enda stadiga jag känner finns i mitt liv, inom mig. Att jobba och tjäna pengar. Mitt mål är ju att försöka spara, spara, spara. Men när allting är lite upp och ner i skallen är det jobbigt att tänka logiskt, och se sig omkring på det man faktiskt har. Vara tacksam för det som finns, istället för otacksam för allting man inte har. Klurigt.    20 ynka år, ändå åldersnoja liksom. Hela livet framför mig, ändå så himla bråttom jämt. Känns som tiden är min största fiende, den bara springer iväg och jag tar inte vara på den för fem öre. Jag vet inte riktigt vad jag gör med den, ärligt talat. Vill börja blogga, men energin finns inte. Vill shoppa, pengarna finns inte. Vill resa, varken tid eller pengar finns där. Försöker lista ut vem Emma är och vad min lilla mening med livet och i denna värld är, men kommer ingenvart. Här står jag. Ensam och rädd, med bara mina tankar som sällskap.   Ensamt och mörkt. Kallt, det känns som min själ fryser på något vis. Vad knäppt allt är. Puh.