Söndag

Ligger just nu på soffan, precis ätit 9 chicken Nuggets med currydip och pommes. Känns som en sommarkväll för jag har balkongdörrarna på vid gavel.Jag känner mig så lost. Känns som att allt är helt upp och ner, samtidigt som att allting egentligen står helt stilla. Den här pandemin börjar ta kål på mig. Att sakna någon så mycket jag gör just nu är inte mänskligt. Att inte veta nästa gång vi får träffa varandra är fan helt jävla orimligt. Jag har varit så inställd på att vi kommer ses i början av juni. Jag har känt att det någonstans skulle ha börjat lösa sig då och USA skulle öppna upp.Just nu har typ alla visum rätt till in-och utresa, förutom våra. Känslan på den kan jag inte ens beskriva. Ska vi inte fira midsommar ihop? Ska vi inte fira hans 30-års dag ihop? Ska vi inte fira min 30-års dag ihop? Jag dör lite inombords av tanken. Det räcker nu helt ärligt. Jag har mått sämst sen vi bröt i november, kan inte jag bara snälla få lite medvind. Egoistiskt självklart JAG VET ATT ANDRA HAR DET VÄRRE, men nu tänker jag på mig själv. Det räcker nu.Jag vill att han ska komma hem nu.