Självkänsla

Jag har aldrig tyckt om hur jag ser ut egentligen, det är först nu jag har kunnat börja acceptera att jag är lång och inte passar in i skönhetsidealet till punkt och pricka. Fattar ni hur skönt det är att vakna på morgonen, titta sig i spegeln och va nöjd med det man ser? Tycker att det är så fel att klanka ner på sig själv för tänk hur underbar vår kropp är som är med oss varje dag och tar oss fram. När jag började skolan var jag tjejen som var lång och konstig typ. Såg inte ut som tjejerna i klassen men försökte passa in på alla sätt ändå. Min mamma har alltid varit såå stöttande i att man är sin egen och man ska vara stolt över vem man är. Det har stärkt mig och på senare år på gymnasiet och efter det har jag inte låtit någon komma åt mig med nedvärderande kommentarer. Vissa gånger har man ju känt att man helst av allt inte ens vill kliva upp sängen för att man är rädd vad folk ska tycka och tänka om en, men det är såå viktigt att bara tränga bort de tankarna och funderingarna. Det är faktiskt så att om man utstrålar osäkerhet och att man inte trivs med sig själv så ser folk det. Men om man där emot trycker undan  de dåliga tankarna om sig själv och försöker skina och utstråla glädje oavsett vad så ser folk det och tänker "Fan vad hon ser bra ut och hon ser så lycklig ut" Det är då man skiner på gatorna och sprider även positivitet. Självklart har man dåliga dagar och det kan hända saker som är mindre roliga, men få inte det att rubba din självkänsla! Tyck om dig själv för då blir du omtyckt av folk runt omkring dig.