trehundrasextiofemdagar

Tvåtusenarton i ord. Gud, vart ska man börja. Det har ju både varit det bästa och värsta året i mitt liv, har fått tiotal nya vänner och bekanta. Jag har kommit tillbaka till lilla Eskilstuna och blivit kär i min hemstad igen när träden var vita av snö och frost. Jag har haft drömmar och mål med livet, som att försöka söka in till polishögskolan men misslyckats. Något som ni i efterhand är något att enbart skratta åt, samtidigt fortsatt tänka på framtiden, var jag vill bo, bli och växa upp än mer än idag.  Det finns ju människor jag vill tacka mer samt mindre för detta år, speciellt vill jag säga tack till mina fina vänner från DC. Tack för att ni insåg att jag aldrig ska bortprioriteras, att jag är stjärnan i mitt egna liv, på det allra bästa sättet och att aldrig någonsin ska någon annan säga vad jag ska tycka och tänka. Jag är prio ett, att det är okej att må dåligt, över vad som helst. Att det är okej att säga nej till vänner istället för att gå ut, att det är okej att känna sig galen, när man egentligen inte är det.  Att det helt enkelt är okej att vara sin egen person, hur stor den än må vara. Tack för att ni aldrig någonsin brydde er om att jag var nykter, eller full för delen och bara såg det bra i alla situationer. För en åskådares perspektiv är vi tjejer kanske en väldigt omaka grupp och aldrig någonsin trodde jag den där dagen i början av oktober 2017 att vi skulle bli vänner och att ni gjort mitt 2018 till det bästa. Jag har skrattat, gråtit och skrikit ut våra låtar på JP hela våren och sommaren med er och aldrig någonsin kommer jag veta hur jag ska säga tack till er, för ni visste aldrig hur ensam jag kände mig innan jag lärde känna er. Ni är guld värda och gjorde mitt liv bättre än någon annan någonsin skulle kunna göra. Så tack! Sen vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna tacka dig, Moa. Du har gjort mitt liv så mycket bättre. I tisdags beskrev jag dig som min ”ta ner mig på jorden hybris kompis” antagligen med massa felstavningar och andra härligheter men bara du förstår sånt. Min fina bästa vän. Vi är nog de mest omaka vännerna en person kan hitta, och det är sånt jag uppskattar. Att du hatar när jag säger att allt löser sig en miljon gånger när du är stressad, eller att du alltid tog emot mina listor bestående av hundra en ordade sms för att jag inte skulle få panik dagen efter för jag hade så mycket att göra. Hela du gör mig lugn! Om det finns något jag får önska dig under 2019 är det lycka. Att du får må bra och att du för alltid kommer finnas i mitt liv, dock så vet vi båda två att du alltid kommer tvingas dra runt på mig.  Det är nog ganska oklart att förstå ibland, att du gjort mitt liv så mycket bättre, och jag försöker sätta ord på det, men det går inte, och kommer aldrig gå. Jag älskar att skratta med dig, även om det är mina egna skämt och du är helt okej med det, och jag älskar att jag kan gråta med dig, eller bara att du lyssnar, och sen säger att allt jag oroat mig för är orimligt. Att vi delar så mycket minnen under den korta tid vi känt varandra. Det uppskattar jag nog mest. Eller hela dig om jag ska vara ärlig. sen har vi denna lilla gumma, som nog inte är en sån liten gumma längre. Jag har nog aldrig vuxit upp så mycket som under det sista året, mycket på grund av ovanstående personer. Jag har lärt mig att prioritera är det viktigaste här i livet, vad vill jag, vad vill andra att jag ska göra? Det är orelevant. Den enda människan i mitt liv som ska vara mitt punkten i livet förevigt, tills jag får barn, är jag själv. Det har inte bara vänner lärt mig utan mina värdmammor. Aldrig någonsin har jag haft så starka synpunkter på livet och aldrig, någonsin, har jag velat visa världen vad jag menar med saker, eller vad jag tycker om saker och ting. Ingen ska kunna ändra på mina åsikter, jag är ju min egen person. Det måste jag fortsätta komma ihåg 2019.  Ibland är det svårt, vara hemifrån i somras var jobbigt, människor träffades och kollade VM, jag fick vara patriotisk med mitt Sverige, med mina tjejer och levde ändå loppan. Jag fick testa på igen, under en månad att inte ha många vänner i DC, eller i närheten över huvudtaget faktiskt, och det var det skönaste någonsin. Efter sommaren, Florida och Hawaii, som allt känns som en dimma av härligheter, kärlek och magi så kom jag hem och som sagt blev kär i vita trädtoppar och Sverige, utan regering. Jag insåg, precis som 16 åring, att jag är svinrolig, har pondus, kan stå upp för mig själv och att man får berömma sig själv, lite som en amerikan, ge sig själv komplimanger. Och precis som alla andra gör, när ett kapitel avslutas i ens liv så färgar en håret, klipper det helt galet och går loss. Jag klippte bara av hela mitt hår och kände mig som en ny människa. En blekare människa utan solblek hår av Hawaiis solstrålar men också bort från saker som man kanske inte lämnat. Så med dessa ord, bilder och ord mellan raderna kanske så vlll jag säga gott nytt år till er alla. Hoppas ni alla haft ett bra år, och att ni precis som mig känner er redo för 2019, för det är faktiskt ett nytt år, och om ni så vill, ett nytt kapitel i livet. Mitt är kapitel 22.