misslyckad, patetisk, otillräcklig, ord, ord och fler ord

såg denna fantastiska bild inne på Andrea Hedenstedts blogg idag och blev direkt så sorgsen av någon anledning.  det är som att hjärnan inte kan förklara orden. jag har så otroligt många ord och känslor i hjärnan, kroppen och hjärtat att jag inte vet vart jag ska ta vägen. så jag gråter, för det är mitt nya sätt att hantera frustration tydligen, genom tårar. men inte när någon ser.  jag känner mig bara otillräcklig, av någon anledning. frustrerad, otillräcklig, patetisk och misslyckad. livet ska ju alltid vara så härligt, kärleksfullt och gå så otroligt bra, så varför kan det inte göra det för mig. bara för en gångs skull, det är allt jag vill.jag vet att livet inte alltid ska gå som på en brygga full med rosenblad, men ibland vill jag ju bara ha bryggan, rosenbladen har jag hela livet att få. jag förstår ju dock att hela livet har en mening. det finns en mening i livet med allt, det tar bara tid att inse antar jag. självklart förstår jag ju att när man som 21 åring är ledsen för helt orelevanta saker så är det bara livet som måste lära en hur det ska tas om hand om. så jag antar att det får bli så, igen. som alla andra år, att jag får klara mig ändå. ändå kan jag inte släppa att vissa människor alltid finns där i bakhuvudet som ett beroende, som att de etsat sig fast, som att det inte bara är vita och röda blodkroppar som pumpar ur hjärtat, det kan ju inte vara rimligt. känslorna pumpar ju också ut ur hjärtat varje sekund på dagen. för massor med människor har fastnat enda in i mitt blod.