det är få snöflingor, alldeles för få

Det är få snöflingor, alldeles för få, fina små snöflingor som faller över tågstationen när jag tänker.  Det hela får vara en lång, utdragen process. Inget man kan skynda lite hur som, om det gick skulle jag bo där livet behagade dag för dag, beroende på vilken person jag kände mig beroende av för den dagen.  Mina öron fylls av folk som går långsamt på gruset som smält ner i is och snö blandat med P3 dokumentärens röster och bakgrundsljud, en bil som åker förbi och de monotona rösterna från stationens högtalare. Världen runt mig just nu är fylld av okända människor, nog det läskigaste jag vet när jag är ensam, och just här och då känner jag mig som den mest ensamma personen på länge. Vill också ha någon och prata med mellan låtar, dokumentärer och bara vara i tyst sällskap med.  Idag är snöflingorna stora vackra och ser glasklara ut när de landar på min väns jacka. Livet känns lättare på något sätt.