day 247 - tack för våren och försommaren

Du var den största delen av mitt liv. Mina helger kretsade kring dig och man skulle kunnat tro att du var mitt universum. Såhär idag vet jag att det vi hade aldrig hade fungerat, vi är inte samma typ av person och jag är alldeles för på och vet vad jag vill. Du är den lugna mjuka killen som inte vill lägga dig i konflikter och inte vill ha något med bråk och göra, vilket jag ser upp till hos dig medan jag av någon skruvad anledning hamnade i enbart bråk under förra våren och försommaren, tiden då vi kände varandra. Tiden då jag fick dina kramar som i början var så läskiga, inte bara för det faktum att du var två huvuden längre utan även för att det kändes så konstigt. Tiden då vi åkte runt i vår hemstad i flera olika bilar som Bonnie & Klyde utan anledning till halv fyra om nätterna för det enda jag ville i alla fall var att vara med dig. Tiderna då jag prompt ville ha tillbaka saker i skolan som utan en sekunds tvivel idag skulle kunnat vänta till helgen, för jag ville prata med dig. Jag ville att folk skulle se oss tillsammans. Om några år kommer jag kolla tillbaka på de där korta korta månaderna som då, och idag känns så relativt långt och bara tänka på att nu ser jag dig som min första kärlek på något sätt. Jag hade kunnat bli så upp över öronen kär över dig om du inte hade lämnat mig på midsommarafton för något som inte ens var mitt fel. Jag vill i alla fall säga tack för att du faktiskt gjorde det, tack för att du lämnade mig och tack för att u av någon anledning blev så arg att du verkligen inte kunde vara kvar där i huset vid ASSA-hallen som jag har så många barndomsminnen ifrån. Tack för det, och tack för allt du gjorde den våren och försommaren. För under den tiden var jag trasig och höll på att förlora Moa, men det vet du redan om. Tack för det.