day 228 - the prettiest painting my life could offer

Hej på er främlingar, senast jag skrev något här var den 12 januari vilket är hundra dagar sedan… denna helg jobbar jag och är själv med barnen vilket är mysigt, så vi får se hur lång tid det tar och skriva detta inlägg. Jag saknar alla er där hemma i massor men på samma gång hinner jag aldrig reflektera kring det för mitt liv är fullt upp, jag var hos min fina Amanda förra veckan och levde i Floridas sol, vilket jag behövde så otroligt mycket men min hud inte var riktigt lika redo skulle jag tro om jag kollar på brännan jag fick. Vi åkte till Disney World och jag tog bilder framför the Cinderella Castle, stod och tittade på den extravaganta 15 minuter långa fyrverkeri showen och höll på att äta en skalbagge. Allt med min älskade Amanda som jag saknat, och saknar så himla mycket. Jag åt på Mooyah med min brittiska favorit Katie och återförenades med min älskade värdfamilj efter 10 dagar på olika håll. Jag har kollat 13 Reasons Why, blivit ännu större förespråkare för feminism på grund av det och börjat kolla 90210. Min fina älskade pappa har varit här och vi har varit i New York City, kollat alla turist attraktion i princip och han bodde i mitt hem i några dagar. Det är otroligt absurt om någon från ens liv i ens förra hem kommer och ser dina nya rutiner, träffa dina nya vänner och verkligen leva i den nya vardagen som jag i princip själv byggt upp vilket är en otroligt underlig känsla som jag tror bara folk som gjort detta själva kommer kunna relatera till. Jag har under dessa 100 dagar även hunnit fundera 100 gånger fram och tillbaka på om jag vill vara kvar här längre, i sånt fall hur länge och i sånt fall vart. Vill jag vara kvar alls? Vill jag börja plugga nästa år? Vill jag hem till alla? Känner jag att jag är klar i USA om 5 månader? Vill jag vara kvar i denna familj i 6, 9 eller 12 månader? Allt snurrar och snurrar och sen lite till, och gör fortfarande. Jag måste tänka otroligt egoistiskt, lika egoistiskt jag gjorde när jag tog mitt pick och pack för att väl ta mig hit, där jag nu spenderat 228 dagar. Jag älskar mitt liv här borta, väldigt drama fritt och när drama väl dyker upp kan man lämna det lika fort som det går och beställa hem mat här borta. Jag vill stanna, jag vill se mer av USA och jag vill inte plugga på några år i alla fall, jag tänker att om jag har ett visum i USA som gör att jag har tillfälle att stanna i två år, i princip lära känna två delar av USA om jag känner för det, varför inte? Varför åka hem och ändå ha ett helt år jag ändå måste studera ungefär ett år när jag kommer hem så varför inte bara göra det här? För det har jag också kollat upp. Just nu lutar mitt beslut mest åt att stanna här borta ett år till, åka hem till Sverige någon vecka i sommar och sedan ta det pick och pack jag har här och ta det till en annan familj. Fast vill jag lämna ännu en trygg punkt jag har i mitt liv som för varje dag blir till och prick och sedan en fläck fyllt med människor, miljöer och vägar jag åker på varje dag. Men det är sånt man måste göra och jag måste våga mig ut på okända streck från mina punkter och fläckar för att kunna göra den finaste tavla mitt liv kan bli.