Hur började vänskapen mellan mig och Johanna egentligen?

En betydelsefull och förstående vän är precis vad Johanna är för mig. Min bästa vän, den vännen som jag alltid kan vända mig till om det är något. Den vännen som jag kan lita på till 110% och som jag hela tiden känner mig trygg vid. Den vännen som har hjälpt mig så mycket i livet på bara 2,5 år.    För att göra en lång historia kort så började allt för 2,5 år sen på gymnasiet. Vi hamnade i samma klass, i den klassen som både jag och hon skulle få spendera 3 år i. Jag visste vem Johanna var och hon visste även vem jag var eftersom vi hade gått på samma skola under högstadiet. Däremot så kände vi inte varandra överhuvudtaget, vi hade inte ens sagt hej till varandra. Förstår ni då hur lite vi kände varandra under den tiden?   Jag hade otroligt svårt för Johanna i början, just för att hon var den där mer spontana tjejen som var väldigt sprallig av sig. Hon var den som inte alls var blyg för att testa på nya saker vilket gjorde att jag snabbt kunde resonera att vi inte var ett dugg lika på den fronten. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna börja umgås med henne just för att vi var så olika varandra.   Men inte ens ett halvår efter gymnasiet började alla i klassen hitta varandra på sina egna sätt. Jag började prata med allt fler, jag hittade även då Johanna och började då umgås med henne. En väldigt glad och sprallig tjej kunde jag helt enkelt inte släppa men hur tråkig framstog inte jag att vara om hon var sådär framåt som hon var?   Tiden gick, och vi började lära känna varandra bättre. Jag började öppna upp mig för henne, berätta saker som ingen annan visste. Vi började även bilda ett tjejgäng här också vilket gjorde att jag hade min lilla krets som jag kunde vända mig till om det var något. Men på något vis, blev jag och Johanna mer tajta. Vi började umgås mer, både i skolan och hemma. Eftersom vi bor på samma ort blev allt så mycket enklare för båda oss att umgås.   SÅ mycket som jag har gjort under dessa 2,5 år, tror jag aldrig att jag hade hunnit om det inte vore för Johanna. Jag har även hört många fråga "Men hur blev ni vänner? Är inte ni jätte olika?" och jo det VAR vi men idag står vi på samma nivå. Vi har hunnit berätta allt för varandra och är det något nytt som dyker upp, vänder vi oss alltid till varandra för att berätta. Jag har gjort så mycket galet med Johanna, sånt som jag aldrig skulle ha gjort annars.    Har även hört att många tycker att jag har förändrats, inte bara positivt utan negativt. Men vet ni vad? För varje år, växer man som människa. Jag har hamnat med rätt personer nu, ÄNTLIGEN och jag kan äntligen vara mig själv med dessa tjejer. Sen vad ni andra tycker om att jag har förändrats på ett negativt sätt, håll det för er själva. Jag trivs med mig själv idag, jag har skapat ett självförtroende som jag aldrig trodde var möjligt att få tillbaka och jag har lyckats med allt detta på grund av Johanna bland annat.   Jag är så glad att jag har träffat henne och för er som hela tiden har undrat hur min och Johannas vänskap är, här fick ni en relativt kort förklaring men jag hoppas ni får en liten uppfattning om det iallafall.   Ni vet en sån vän som hela tiden finns att prata med, som du alltid har roligt med och som du även kan vara dig själv med?Det är exakt det jag menar, att allt det här beskriver min vänskap till Johanna. Den personen som även har ställt upp för mig hela tiden, ställt sig bakom mig när något jobbigt har inträffat och den som hela tiden säger rätt ord för att allt ska kännas lite lättare.   Att jag uppfattade Johanna som en person som jag aldrig kommer kunna umgås med i början av gymnasiet till att jag sitter här idag, 2,5 år senare och har henne som min närmsta vän.   Tack för att du finns, love! ♥