26/9-13

Hej på er! Sitter just nu på lektion och har precis haft en egen lektion om en låt-gå-ledare. Tror inte många riktigt är medveten om vad det är och det tänker inte jag heller sitta här och berätta, haha. Hur som helst, lektionen gick bra och den skulle vara 1 timme vilket vi fixade. 1 timme kändes väldigt länge men tiden gick fortare än vad jag varje fall trodde.   I förrgår höll jag i en redovisning, en redovisning om mina tjejer. Jag hade inte tränat på att redovisa det framför dom eftersom ingen av dom visste vad jag skulle prata om. Jag höll det istället hemligt och tränade så mycket som jag kunde på det hemma. När jag väl stog där och skulle börja redovisa så kände jag mig riktigt taggad, just för att jag äntligen kunde börja redovisa och visa vad jag faktiskt skulle redovisa om. Jag berättade om betydelsen till dom från mig och vilken stor påverkan dom faktiskt har gjort på mitt liv under dessa 3 år. Det som däremot kom upp som jag inte alls hade tänkt, var att jag började gråta. Jag fick därför avbryta redovisningen efter att jag hade hunnit läsa några få meningar. Och nu undrar ni förmodligen varför jag började gråta på en helt vanlig svenska redovisning?    Jo, med tanke på vad jag prata om så var det inte så konstigt. Jag drog upp allt ifrån hur jag hade det på högstadiet, vad jag fick gå igenom och sen berätta vilken stor förändring det har blivit idag tack vare dom. Att alla tjejer också satt samlade på en och samma sida, gjorde att allt bara brast. Jag insåg verkligen vilka fina vänner jag har vid min sida! ♥   Jag tyckte själv att det var väldigt pinsamt att börja gråta mitt i en redovisning som jag även var tvungen att avbryta men i efterhand är jag glad att detta gjordes med någon sorts inlevelse. Jag lät en annan redovisa istället och efter det, ställde jag mig där igen. Det blev självklart jobbigt ändå men jag gjorde hela redovisningen och det var precis det jag ville. Så nu vet ni vad jag har gjort under några få dagar.   Dags att gå och luncha, puss! ♥