Nedräkning

Just nu ser jag fram emot mitt avslutningssamtal med McDonalds i eftermiddag, aldrig haft ett innan så vet inte vad det går ut på men det känns bra. Känns lite sorgilgt att det bara är 3 pass kvar men samtidigt så otroligt skönt. Allting börjar gå mot sitt slut, listan med saker jag måste göra innan betygen sätts minskar ständigt även om ja spenderar mycket mer tid än vad som är nyttigt framför Greys anotomi. Det är så många nedräkningar samtidigt, jag har 3 pass kvar, 8 riktiga skoldagar tills betygen sätts, 17 dagar tills jag fyller 19 år, 29 dagar tills studenten och 39 dagar tills ja åker. Det är en fullständig bergodalbanna av känslor, vilket jag antar är fullständigt normalt och okej. Jag är jätte taggad på allt men sen samtidigt är jag ledsen över att jag inte kommer gå i samma klass som Malin längre, har lite lätt panik över England ibland och låter inte 19 ganska gammalt? Men om 3 pass kommer ja inte längre behöva stå ut med att mitt hår luktar pommes hur mycket jag än tvättar det, om 8 skoldagar kan uppsattser och prov ta sig i arslet och ja fyller fukking 19! Jag kommer ta studenten, springa ut, vara så sjukt lycklig och förhoppningsvis inte gråtta en massa. Jag har lite lätt panik över att jag ska åka bort i 9 månader ibland men jag vet att det kommer gå jätte bra. För att familjen ja ska vara hos är hur trevlig som helst, det finns massa andra aupairer som jag förhoppningsvis kan ha härdsmälta ihop med och jag har en sjukt stöttande och underbar familj och pojkvän, för att inte nämna mina underbara vänner. Ja det är bara 39 dagar kvar i Sverige och det känns lite läskigt men under de 39 dagarna ska jag fira min födelsedag, ha pubrunda, gå på bal, jobba det sista passet på mitt första jobb, fira min pojkvän, ta studenten och vandra med mamma. Jag kanske inte riktigt känner mig redo men jag vet att den här upplevelsen kommer vara viktigt för mig under hela mitt liv och jag vet att även om räddslan just nu känns lite mer än entusiasmen över 9 månader i ett annat land så kommer entusiasmen vinna imorgon. Jag vet att det är okej att jag är lite osäker och att studenten känns båda rolig och sorglig för att jag tror den gör det för alla - och om inte för alla så för de flesta. Och jag hoppas att alla ni andra som mår precis som jag, även om ni inte ska till England utan ska börja läsa direkt, jobba ett år eller helt enkelt inte vet. Att ni precis som jag har insett eller inser att det är okej och det kommer bli så jävla bra.