Hejdå, vi ses, adjö, farväl

De människor man möter här blir på väldigt kort tid viktiga och nära vänner vilket är super roligt men också jobbigt eftersom många jag lärt känna snart åker.  Idag åkte Isa, en super rolig, snäll italiensk tjej hem och jag och Pien vinkade av henne vid busshållplatsen. Vilket var lite ledsomt. Första gången sen första veckan som jag fick ordentligt med hemlängtan, alla åker och jag måste hitta nya människor. Men har nu efter en dag av deprimerande tankar kommit över det, under hela min tid här så kommer människor åka och komma, det är något jag måste vänja mig vid. Det är dock andra gången vi säger hejdå eftersom vi hadde hennes hejdå middag i måndags på the slug. En av grejerna med att vara aupaier är att även om man samlar på sig massa saker så kan man ej ta med allt hem. Och de flesta gör som isa gjorde, ger bort dem. På bilden nedan försöker hon övertala oss att ta emot en regnponcho. Och jag som har svårt att säga nej är nu stolt ägare till det tidigare nämnda föremål.     Och ja, rubriken är från hejdå sången i Nalle har ett stort blått hus.