En vinter på en ö i vättern.

Låt oss spola tillbaka tiden till då jag flyttade några månader till Visingsö, en ö i vättern. Där spenderade jag en vinter och lite vår. Med 30 främlingar. På en folkhögskola för att plugga konst och engelska.  Här är ön. Som ligger i en sjö, men då vättern är så stor känns det snarare som mitt i havet. Skolan jag gick på kan man se på högra kanten. Naturen påminde om något i filmen Arn, vilket stämmer då flera av scenerna är inspelade på ön. Ön var omgiven av berg. Enda sättet att ta sig till ön är färjan från Gränna. När man väl kom till ön med båt fick man antingen gå genom skogen, cykla, eller boka en buss som skulle hämta upp en. Jag minns när jag stod på färjan och ön närmade sig första gången, jag drabbades av panik och tänkte "ska jag bo HÄR i FLERA månader?" Här är den gulliga skolan jag gick på. Gula husen är skolan. De röda är där vi bodde. Man blev tilldelad ett av fem hus där man skulle bo. Jag hamnade i huset längst bort kallat Bostället. Huset fick dock dåligt rykte på grund av att det typ va kallt och en person hittade mögel någonstans. Så bara efter någon vecka hade fyra av åtta personer flyttat till andra hus haha. Kvar blev jag och tre norrlänningar. Vilket nu med facit i hand var perfekt. Vi skapade vår egna lilla häng där vi jämt hängde i köket, i varandra rum. Blev så tajta.  Den första veckan var jag väldigt kritisk till alla nya människor. Dömde flera lite för snabbt. Tyckte exempelvis det va mycket oklart att många hade färgat hår i starka färger. Var därför väldigt avvaktande den första veckan haha. Det hela ledde till att när jag befann mig på fredagens första fest var det flera som inte "sett mig innan". Minns att jag hamnade bredvid Eve som kollade på mig och frågade: har du varit här hela veckan? (-: Hela klassen blev väldigt tajta väldigt snabbt. Kanske är det det som händer när man är fast på en ö tillsammans? Så ganska så snabbt efter första festen ändrade jag uppfattning om många. Finns ju inte så mycket annat att göra än att umgås heller när man bor på en ö. Så det gjorde verkligen något med ens bild av varandra. Det kändes som vi drabbades av någon slags öde-ö effekt där man tyckte alla var snyggare och roligare för varje dag man befann sig där. På resten av ön bodde ungefär 600 människor. Detta betydde att busschaffören kunde vara samma person som släppte in en på öns biograf en dag senare.  Kom in i en gullig liten vardag av att vakna i mitt rum på Bostället, kika ut över åkern. Äta frukost i matsalen, gå på engelska lektioner, gå på kaffepaus vid 10 varje dag. Lunch på samma ställe. Helt enkelt knappt röra sig utanför skolområdet under flera dagar. Det bildades gäng, olika nära relationer skapades, och plötsligt hade många tillfälligt förträngt sitt liv utanför ön. Nästan varje fredag arrangerade vi någon slags fest i något av husen. Oftast med tema. Vi gjorde om någons rum till dansgolv med hjälp av en disco-lampa. Drack vin från systemet i Gränna. Hade så kul. Jag och Eve blev kompisar! Hon bodde i huset bredvid mitt hus. Huset där de jag hängde mest med bodde. Dessa bland annat!! De bodde i ett hus kallat Blå. Hängde jämt i deras kök. Blev kompis med Linnea, Mimmi och Eve.  1. Måleri från konst-lektioner. 2. Jag och Emma en av norrlänningarna utanför Bostället. Jag färgade håret rosa! Vilket var kul för att jag dömt människor i klassen som hade liknande färger, men men. Man blir som man umgås och jag tänkte att om jag någonsin ska ha rosa hår är det nu.  Den närmsta staden var Jönköping. Hit åkte vi och festade. Emma som bodde samma hus som min började dejta en kille där och ibland sov vi över hos honom, ibland följde vi med på någon förfest hos hans vänner. En gång checkade vi in på hotell över natten. Vi hittade en bar kallad Bongo Bar som vi älskade. Vi dansade på klubbar. Killen Emma dejtade jobbade på arla så vi brukade få med oss arlaprodukter hem till köket. FETT tyckte vi. En dag när jag var bakis i Jönköping blev jag stannad på gatan för att bli intervjuad om min bästa vinterdag haha. Vi hade så jävla kul hela tiden? Hade tusen internskämt. Jag och Aron som bodde i samma hus som mig blev som syskon och höll alltid på med något? Typ spela in filmer, göra någon quiz, gå in i karaktärer? Kanske är det bra att bo på en ö för det gör en extra kreativ haha.  Vi blev så nära i huset att Emma bar in sin säng i mitt rum så vi kunde sova där tillsammans. En helg kom Simon och Kristin på besök. På systemet i Gränna hittade vi en rödvinsbox vid namn Bonza som några timmar gjorde oss såå fulla på en fest på ön? Vaknade dagen därpå och undrade lite vad som hände? Sen såg vi att procenthalten var mycket mycket högre än vanligt vin. Döpte oss sedan till BONZA som gäng. Annat vi gjorde var att cykla ut till ruinerna på ön och så hängde vi i Gränna. Toppenhelg!! Jag på färjan! En annan helg Ragnhild! Vi cyklade runt på ön, gick på veckans fest och drack te. Naturen kring Visingsö är otrolig? Konstnären John Bauer kommer härifrån och jag tycker det förklarar hans konst? Så trollsk på något sätt. Det va så fint att få bo där, blev regelbunden tagen av de höga bergen med snö på, på sjön som kändes som ett hav. På att kunna cykla på ön och se vattnet på båda sidorna. Sen som alltid ute på landet, tystnaden, stjärnhimlen och den enormt friska luften. Cykla runt på ön och fika det enda fiket i Gränna (som hette Fiket).  Tid är så relativt? På några månader kan det va så att det inte händer någonting, MEN det kan också vara så att man flyttar till en ö där man får nya nära vänner som man berättar sina innersta hemligheter till och börjat sova i samma säng som? Det kan innebära att man känner sig som en helt ny person? Lite så var Visingsö för mig. Det var första gången jag kom bort från Göteborg, första gången jag sattes i ett helt nytt sammanhang. Fick vänner som inte var som mina göteborgsvänner. Första gången jag bodde på landet. Kanske en av de finaste upplevelserna jag haft i livet. Framförallt en väldigt oytlig upplevelse? När man bor så nära varandra och mest går runt i någon slags mjukiskläder finns liksom inga fasader kvar. Man mår väldigt bra av det.  Efter några månader på ön var det dags att lämna. Hade en bottenlös seperationsångest. Kände: jag vill aldrig lämna denna plats?  Sista dagen när vi städade ut huset drabbades vi känslan av att vi va tvungna att lämna något av oss kvar. Det var ju liksom VÅRAT hus? Vi kan ju inte bara städa bort allt och låtsas som ingenting av allt hade hänt. Vi skrev därför ut massvis med bilder från vår tid där och gömde på olika ställen. Efter några månader fick vi ett meddelande om att en bekant till Aron som gick samma kurs hade hittat dem. Kanske förblir Visingsö en av mina lyckligaste platser i livet? Att få leva på en så vacker ö, med så bra människor, i naturen, hålla på med konst. På i det gulliga huset. Det var en otrolig tid.  Tack Visingsö, för allt. För att du blev som hemma på en gång. För din natur som är så vacker och för alla människor jag fick. Tack puss hej.