Utblottad av rädsla

När man är runt vissa människor, så kallade förebilder som förbrukar sin makt och får inte bara en utan två personer att gråta och känna sig sååå små, då är det bra att ha vänner runt sig. Jag känner mig som 7 år igen, jag känner mig ledsen och arg, utblottad av rädsla men framför allt chockad. Det är inget mer än hemskt att vara här just nu. Så långt ifrån mina föräldrar och Felix, även om jag är så tacksam över vännerna jag har här. Om denna vecka kan gå fort och smärtsam förbi så kommer jag vara lycklig att få spendera 2 till veckor här, men fortsätter det som jag mår nu så blir det nästa flyg hem. Just nu kan jag dock bara hålla tummarna och hoppas, hoppas på en bättre fortsättning men innan jag går och sover så vill jag säga tack! Tack till mina fantastiska tjejer här som stöttar och bryr sig, till min mamma som trots milen försöker hjälpa mig så gott det går och till min älskade fästman som gråter med mig. Hade inte varit kvar här på Irland om det inte vore för er! Tack !