Jon Felix Grabert

Har suttit i dagar och försökt skriva ett inlägg om min fästman. Efter varje mening som jag lyckats skriva så har jag tänkt ’’ nej dehär är ingen ide’’ ingenting jag skriver rättfärdigar hur bra han är. Jag träffade Felix när jag inte ens ville ha en kille, jag var i den perioden i mitt liv då jag var över allt som hade med kärlek och känslor att gö och sen kom han.Prinsen på den vita hästen som tog ner prinsessans fötter på jorden, killen som fick mig att att aldrig vilja somna då min verklighet var bättre än alla drömmar i hela världen. Nej han är inte perfekt, han slår sönder saker så fort något irriterar honom, han är så svartsjuk att man vill gömma sig ibland. Hans beroende av träning gör mig galen, han snarkar och smäller till mig i sömnen, han vill ALLTID veta vad som tynger mig och han vill ALLTID hjälpa. Han vill ändra på allt som är fel, han vill rädda mig från världen och alla grymheter. Han vill skydda mig utan att tänka att han ofta gör det värre, ja han gör mig galen. Han är inte perfekt, inte i närheten, men han är allt jag vill ha. Han är omtänksam, han sätter ALLTID mig och sin familj i första hand, hans röst lugnar mig, hans snarkningar väcker mig och att veta att han är där, det är vad som får mig att somna om. Han gråter när han vet att han sagt något fel, han är alltid man nog att säga förlåt och han älskar mig. Han älskar mig när jag förtjänar det som minst, han stöttar mig även när han borde be mig att bara ge upp. Han älskar mig verkligen och jag älskar honom mer än vad ord kan förklara, och det gör ont.. Det gör ont att tänka ''Om det kommer en dag då vi inte kommer kunna vara tillsammans mer, en dag då jag inte får höra hans röst igen, känna hans lukt, veta att han aldrig kommer hem igen.. Den dagen kommer jag gå under'' Det finns ingen som honom, det finns ingen som kan göra mig så arg och lycklig på samma gång, ingen som kan få mig att skratta tills jag gråter, ingen som kan få mig att känna mig så trygg som jag gör med honom. Vi har inte haft det lätt, milen mellan oss har varit en bidragande faktor men även idiotiska saker har hänt, vi har förstört varandra men som lego så bygger vi upp varandra. Han är verkligen den enda personen som jag kan se en framtid med, en riktig framtid med och det är inte lätt för mig att säga, för att majoriteten av min tonårsperiod har jag inte sett en framtid för huvudtaget. Så återigen vill jag ta bort allt jag skrivit, börja om från början, fortsätta att leta efter ord som kanske kommer i närheten av hur fantastisk och älskad han är. Men jag tror inte jag kan förklara bättre än såhär. Min kärlek till honom är inte bara offentligt stort utan också förevig. Jag älskar honom, från djupet av mitt hjärta och med hela min själ. Gud, jag älskar honom verkligen och han är min. Så idag ber jag, inte för det jag vill ha utan för det jag redan har, för det Han gett mig och för min fantastiska pojkvän och fästman. Idag är jag tacksam och framför allt lycklig. Stay blessed♥