Jag i korta drag

Så länge som jag kan minnas så har skrivandet varit min terapi. Under kvällar med pendlande ångestattacker, självmordstankar eller tomhet så har skrivandet varit min väg ut. Dock så har jag aldrig faktiskt visat det jag skrivit. Inte bara för att jag aldrig riktigt varit omringad av personer vars bild av psykisk ohälsa varit något man pratat om, men även för att jag varit så rädd att skrämma iväg människorna runt mig. Även så har den konstanta känslan av att folk aldrig skulle förstå mig, suttit käpp i hjulet. Men jag vill faktiskt ändå att min blogg inte bara ska handla om det bra i mitt liv, jag vill inte framställa mitt liv som något perfekt, något som folk ska sträva efter utan jag vill hålla min blogg så äkta som möjligt. Jag vill visa er mina bra dagar samtidigt som ni ska få en inblick av dem sämre dagarna. Jag mår bättre idag än vad jag gjorde för bara ett år sedan men jag har fortfarande dagar då jag faktiskt inte orkar leva.   Skillnaden på mig då och nu är nog att jag förstår mer om min ''sjukdom''. Jag förstår liksom idag att under mina värsta dagar så är känslorna jag känner inte alltid ''riktiga''. Det är så svårt att förklara men jag ser mig själv som Schizofren ibland. Jag har alltså två personligheter, mig själv, en ganska normal tonåring med för mycket känslor och sedan så har vi ångesten, för sanningen är att ångesten är som en hel personlihet för mig. Jag är kortfattat en person som känner allt dubbelt så starkt. Är jag lycklig så är jag överlycklig, gör du mig ledsen så blir jag heeelt förstörd. Ett svek är inte bara ett svek utan för mig så har du rubbat hela min tillvaro och faller jag så känns det omöjligt för mig att resa mig igen. MEN jag tar även åt mig åt andra.. Dvs mina vänner eller familjs lidande blir mitt och oftast så känner jag deras sorg hårdare än vad dem själva gör. Jag tar åt mig och jag vrider på folks ord, jag inbillar mig skit och jag överreagerar men det värsta må vara att jag nästan aldrig är mig själv. Mina vänner känner alltså bara till en del av mig, och tyvärr så är det ganska ofta den delen inte ens är äkta. Men såhär är jag, i väldigt korta drag: Jag tar slut fort, jag är all over the place ena sekunden och den andra sekunden vill jag inget annat än att vara ifred och sova. Jag är så unik samtidigt som jag är precis som så många andra. Jag blir kallad för attention whore när allt jag försöker vara är positiv och driven, men jag blir kallad för bitch när min energi tagit helt slut och ja, jag blir sårad. Jag får höra att jag inte lyssnar när jag hör exakt allt runtom mig.. Samtidigt kommer jag flika in och störa dig tills du blir galen, för risken att jag kommer komma ihåg vad jag ska säga när det är min tur, den är inte stor. Jag är så överdrivet social samtidigt som jag ibland kan vara livrädd att träffa människor. Jag pratar gärna mycket och högt men börjar gråta om jag ska beställa mat på Mcdonalds. Jag älskar att festa men jag hatar stora folkmassor. Ja jag lider av ångest, självmordstankar och socialfobi. Jag har ADHD med drag av asperger och jag hatar ibland mig själv. Men jag är samtidigt en kärleksfull 18 åring med stora drömmar i livet, jag är omringad av en underbar familj och hör från alla deras vänner '' hur fantastisk jag är''. Jag siktar högt, faller hårt men börjar alltid om. Jag är driven, livrädd och helt jävla unik. Jag är sjuk men så friskt berikad av kärlek och jag är helt normal. Jag är jag .