Jag är rädd för min ångest

Jag är rädd för min ångest, jag är så rädd för mina ångestattacker att den skapar en ångest i sig. Jag är rädd för min depression för att jag vet vad den gör med mig, den gör om mig till en person som inte är jag, den får mig att vilja saker som jag, under mina bra dagar, inte vill. Jag är rädd för att ångesten aldrig ska försvinna och jag är rädd att jag aldrig ska kunna leva ett normalt liv. Jag vet att jag inte är min ångest, jag vet att jag inte borde definieras som person utifrån en sjukdom jag varken valt eller kan göra något åt men ändå är jag rädd. Jag är rädd i förebyggande syfte och det leder till en ond jävla cirkel. Ångesten över att få en ångestattack runt människor, ångesten över att ramla tillbaka i självdestruktiva vanor, ångesten över att jag aldrig kommer kunna bli älskad, för ja jag vet att det är svårt att älska någon, som känner ångest för exakt allt. Jag försöker intala mig själv att inte skämmas, att det inte är MITT fel när ångesten kommer från ingenstans och tvingar ner mig i fosterställning, i tårar tills den lämnar mig med endast tomhet och skam kvar. Och det är nästan så att när ångestattacken gått över, då känns det som värst, för det är då jag måste skämmas över vad som hänt, vad jag sagt och vilka som sett mig. JAG måste skämmas över MIG SJÄLV för något JAG inte kan påverka och fan vad det suger. Jag vill bara kunna snabbspola livet, hoppa fram till det kapitlet i mitt liv där jag inte lever med ångesten längre, för jag menar, den måste ju försvinna någon gång.. eller?