Håll mig stående, få mig gående

Vi alla träffar med åren, speciella personer. Vissa krossar ens hjärta, andra läkar öppna sår, vi alla har blivit riktigt sårade och vi alla har sårat någon riktigt riktigt hårt. Vi lär oss att älska innan vi känner på hat, därefter känns hat oftast starkare än kärlek. Det är den hemska sanningen, vi lever i en värd då vi hellre ältar det gamla, det hemska, än att se det fina vi har, eller som vi kommer få i framtiden. Jag glömmer då och då bort det bra jag har, jag är fysiskt frisk(till och från), jag har en fantastisk mamma och helt underbara syskon men just i detta inlägg så vill jag hylla min fästman. Jag har det ganska jobbigt just nu, mina dagar fylls av stress och nätter fylls av ångestattacker och sömnbrist, men ändå är det han som sätter ett leende på mina läppar, får mig att ställa mig upp, rakryggad och gå igenom dagarna med ett leende. Helt ärligt så är jag slutkörd, konstant ont i huvudet och är just nu inte ett fan av att vara runt människor men han fyller alltid, även med en distans på 11 mil, mitt liv med ljus. Det är mycket på grund av honom som jag ser en framtid som jag längtar efter, chansen att bilda en familj och allt som väntas med åren. Så jag skriver faktiskt detta som en hyllning, för jag är sällan bra på att hylla honom, jag tar oftast för givet att han vet hur bra han är, så även dagarna han mår som sämst, när han har svårt att finna ork, när han känner sig oälskad eller även oduglig så vill jag kunna vara där, få honom att veta att han är, ta mig fan, den bästa killen på denna jord. Han är värld allt som kan köpas och all kärlek man kan ge. Han är, min värld.