Kaoset och första dagen i London

Hej fina!  Igår kom vi till London. Vi bor på Saint Georges Hotel på Regent Street, precis intill Oxford Street. Jag kan lova er att resan hit INTE har varit en dans på rosor, men jag har faktiskt samtidigt haft väldigt tur! Ibland är det som att man har ett litet hjälpande finger från ovan.. Allt började när jag gick hemifrån och tryckte på hissknappen. Den kom aldrig - verkade vara något fel. Envis som jag är gick jag upp till 6:e våningen (bor på 5:e) och provade att gå in i hissen och klicka på knappen. Det skulle jag inte ha gjort. Grinden går igen men öppnas inte igen - och jag får inte upp den. Jag börjar tänka att jag är en lat idiot som inte bara tog trapporna. Tillslut får jag upp grinden och kommer ut - helt kallsvettig. Jag springer ner till 5:e våningen och hämtar upp väskorna. Nu måste jag snabba mig för att hinna med bussen som går till flygplatsen. När jag väl kommer ner till Fridhemsplan tar jag den "snabba vägen" genom garaget. Problemet är att gallerian är stängd. Såklart, klockan är ju 6 på morgonen. Jag vänder klacken och springa tillbaka och gå ner den "riktiga vägen" till tunnelbanan. Precis när jag ska ta fram mitt busskort och gå igenom spärrarna stoppar en kvinna mig. "Ska du ta den gröna linjen mot centralen?" frågar hon. "Ja." svarar jag lite eftertänksamt. "Gör inte det!" fortsätter hon. "Det är stopp vid Hötorget, inga tåg verkar komma fram. Ta blå linjen istället!". Jag vet inte vad det var för änglakvinna, men vilken tur att jag stötte på just henne! För mycket riktigt, den blå linjens perrong var smockfull (i vanliga fall är den hyfsat tom). Folk kom springande ner från Gröna linjen och försökte desperat trycka sig in i vagnen, i en redan, smockfull vagn. Väl framme på centralens bussterminalen märker jag att det är väääärldens längsta kö till bussen. Kommer jag ens komma med? Jag ser hur kvinnan som klickar in oss med sin "clicker" börjar se orolig ut, som att inte alla kommer kunna komma med. Hon börjar titta mycket åt mitt håll och jag börjar känna mig svettig om ryggen. Jag MÅSTE med den här bussen. Helt plötsligt håller kvinnan fram en hand bakom mig rygg. "Här tar det stopp!" Ropar hon. Är det sant? Blev jag den sista som kom med? Jag orkar inte med min tur... När jag väl har satt mig på planet känner jag att jag äntligen kan koppla av en stund, så jag bestämmer mig för att lyxa till det med en öl. Jag tar en klunk och ställer ned glaset på flygplansbordet för att börja läsa min skvallerblaska. Vips, så var det jag som var blaskig istället. Ölen var över hela mig. Den gulliga tjejen bredvid tog snabbt fram några servetter och jag hör mig själv säga "oj oj oj" medan jag ivrigt torkar överallt vid min plats.  Men för att vara lite positiv nu, så hade jag verkligen en superdag när jag väl var framme. Nathalie kom inte förrän kl 21, så jag bestämde mig för att åka till Bicster Village för att shoppa. Jag tycker faktiskt att det är väldigt skönt att shoppa själv, då kan jag gå runt i de affärerna jag vill gå in i, och spendera så mycket tid jag känner för där. ;) Oj så mycket fint jag hittade! Kom tillbaka med en hel drös av kassor, så nu får jag ta det lite lugnt med shoppingen framöver, för den vistelsen blev INTE billig. Egentligen skulle vi ha gått till The Ned med Nathalies londonkompisar igår kväll, men vi båda kände oss helt utpumpade, så vi somnade rätt tidigt. Dock ska vi dock ut och rasta klackarna ikväll! Nu ska jag se om jag kan få liv i Nathalie, börjar bli sugen på frukost! Jag uppdaterar mer senare. Puss! <3