Jag sitter på golvet i min lägenhet i tröjan som var hans innan jag snodde den - och saknar. Ett halvår senare saknar jag fortfarande, men jag vet inte hur jag ska bli något han skulle kunna sakna. Vad gör man egentligen när det bästa man har blir det bästa man hade? När man gråter och hulkar i telefonen fast man intalat sig själv att känslorna inte finns där. När man inser en timme in att samtalet är lönlöst och patetiskt. Att det inte är vi. Att han och jag inte är något som längre bör nämnas i presens. Inser. Gråter lite till med honom på andra sidan av telefonen. Det gör ont i huvudet så mycket man gråter och det värker i hela kroppen. Det skulle alltid vara vi. Han och jag. Jag är ju kär i dig säger jag. Han andas tungt och säger ingenting. Jag förstår. Hans avsaknad av känslor för mig vibrerar i luften, han behöver inte bokstavera det vi redan vet. Samtalet avslutas utan ett jag älskar dig eller ett godnatt. Han säger hejdå. 

Jag ringer aldrig upp honom igen, raderar numret fort innan jag hinner ångra mig. Jag har inte hört hans röst på sex månader och jag minns inte längre hur den låter. Minns istället hans kyssar längs med min hals, varma händer och mjuka läppar. Vad gör man när man blir bortglömd men inte själv glömmer? När man en natt inte kommer ihåg hur hans namn stavas och nästa morgon inte ens kan äta frukost för att allt påminner för mycket om honom. Vad gör man när det tar slut? När vad man själv vill inte spelar någon roll, bara för att han inte vill. Jag vet inte.