All slags mobbning är mobbning.

En personlig text jag egentligen inte tänkt skriva, men har tänkt på detta under kvällen så nu kommer det ut ändå. "Jag har aldrig blivit mobbad" har jag tänkt ibland när man ser eller läser om såna där inlägg på Facebook om folk som blir slagna eller kallade för saker i korridoren i skolan. Men när jag läste ett inlägg i tidningen idag om en gammal kompis till mig tänkte jag till. I mellanstadiet lärde jag mig ju att: * Mina armar var för håriga. * Min mun var för stort öppen när jag andades. * Min plånbok var för barnslig. * Jag höll om en kudde på fel sätt när vi kollade på film.   Jag kan fortsätta med denna lista men vi inser nog alla att det är onödigt, precis som det jag redan skrivit. Detta låter väl som meningslösa saker en mobbare säger? Men detta var vad mina vänner sa om mig. I mellanstadiet. Jag insåg inte ens att jag blev mobbad av dom. Mobbad är väl när man inte har vänner och blir slagen? Jag mådde dåligt varje dag till skolan för jag visste inte om jag skulle bli retad eller inte, och trots detta förstod jag inte att det inte skulle vara sådär. Jag bara lät bli att ha kortärmat och jag knep igen min mun när mina kompisar närmade sig.   Iallafall, då läste jag ju denna artikel i tidningen om min gamla kompis och det stod om hur hon vart mobbad för att hon varit annorlunda då ingen fick vara annorlunda i vårt samhälle. Hon var en av mina vänner i mellanstadiet, och det var också hon som skrattade och pekade på mig när jag hade en Diddl-plånbok och när vi tittade på teater och min mun var halvöppen. Det fick jag höra i veckor framåt. Så när jag läste artikeln hade jag svårt att förstå hur hon kan säga hur fel det är att mobba folk som är annorlunda. Visst, vi har alla växt sedan mellanstadiet, det har gått snart 10 år, men jag tycker det är en sån dubbelmoral. Speciellt när jag blev kallad till vår lärare efter lektionen för att jag "hade mobbat min kompis".   "Hur då mobbat, jag har inte sagt nåt?" Sa jag. "Hon säger att du inte ville följa med ut från lunchen, hon grät hela rasten." Sa läraren.   Så när jag satt i matsalen och åt, och ville äta upp och sitta kvar en stund efteråt, så mobbade jag henne. Och jag hade inte sagt ett pip om hur hon behandlade mig, för när jag sa att jag blev ledsen av det hon sa så "skojade hon ju bara hur kan jag ta allt så seriöst".    Jag har aldrig kommit överens med barn, inte ens när jag var ett barn. Barn kan vara så elaka. Så det jag vill säga till er som är kvar i den perioden i livet: Det blir bättre. Högstadiet var roligt och gymnasiet var underbart. Vi accepterar varandra mer när vi blir äldre och jag har inte upplevt någon mobbning sen dess. Det är ledsamt att se tillbaka på mellanstadiet men jag är så nöjd över hur allt har gått sen dess. Jag fick nya vänner och mina gamla vänner gick en annan väg. Så vill min gamla vän förtränga det som hände i mellanstadiet går det bra. Jag har det bra nu och jag skickar en stor kram till 11-åriga jag som gick runt med en klump i magen. Alla som kämpar varje dag, oavsett problem, ni är hjältar.