Snart ett år

221213 ”Du har inte svarat på ett tag när jag ringt, du öppnar inte heller din dörr. Snart, får jag samtalet. Du har blivit både sjuk och palliativ på samma dag. Snart sitter jag där, dag som natt innan och efter jobb och vakar över dig. Jag räknar dina andetag. Och just den dagen jag känner att det blir för mycket för mig och jag fått enormt mycket stöd och tillit av din fantastiska personal och min närmsta familj som ber mig andas ut så väljer jag att vara hemma. Jag kramar om dig, jag vill ändå att du ska känna att jag är där även om du redan då nästan var helt borta. Jag ska komma tillbaka imorgon, jag behöver bara sova. Det sista jag hör dig säga är ”jävla skit personal här Elinn, jag får ingen glass.” Jag vaknar upp, det är lucia och något känns konstigt. Samtalet kommer, du har somnat in. Jag kommer direkt med det bästa stödet man kan ha. Vi kramar om dig, jag pussar på din kalla kind, pratar med dig och gråter. Sedan går vi till jobbet som ingenting.”Jag saknar dina pekpinnar om att jag ringer för sällan när vi pratade flera ggr om dagen. Jag saknar ditt gnäll på din hemtjänst som du ändå var så tacksam för. Jag saknar våra pratstunder, hur lika vi faktiskt var men ändå så olika. Jag saknar våra fikastunder. Jag saknar ditt skratt, jag saknar dig. Min fina Farfar, jag är så tacksam och rik på dom få åren jag fick ha dig i mitt liv, snart har du vart borta i ett år.