Starkare än du tror.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Jag vet inte var jag är. Jag har tappat mig själv i SLE:n. Den har blivit hela jag och jag vill tillbaka till livet. Leva. Som alla andra. Jag älskar ju livet. Orka. Det kommer bara mer och mer och mer, det är inte rättvist. Jag vet att livet inte är rättvist och att alla har det jobbigt, det är inte meningen att klaga. Men detta är faktiskt frivilligt att läsa. Kanske att jag var en väldigt elak varelse i mitt förra liv. Kanske en kaktus. Nu har jag SLE, och Sjögrens Syndrom. Båda är Reumatiska. Räcker inte det? Nej men på detta ska dom utreda om jag har ME/CFS (Kroniskt Trötthetssyndrom) eller möjligtvis Narkolepsi. Jag tycker att det räcker. Dock skulle det vara så otroligt skönt att veta varför jag sover 20 timmar/dygn utan att vara utsövd. Bah. Jag undrar om det finns någon där ute som förstår mig? Tack för att jag fick skaka av mig lite av mig själv.           When the wind catches the rain It captures my tears too   The sweetest sadness in your eyes