Men jag är stolt, jag gjorde valet för mig själv

Jag skriver inte så ofta. Vet inte ens om det är någon som läser. Använder bara bloggen för att skriva av mig när det är tungt. Som en dialog med mig själv hur jag ska reda ut olika situationer, som ofta handlar om min kaos-kropp som vägrar att samarbeta emellanåt. Vilket är Ofta. Men jag behöver inte någon som tycker synd om mig, för det är inte synd om mig. Alla har sitt. Sina motgångar, sin smärta. Jag tycker inte synd om mig själv- jag vet inte vart jag hade varit eller vem jag hade varit utan mina "trogna följeslagare". Vem vet, jag kanske hade varit en undernärd 22-åring som drack, knarka och levde på gatan och hatade allt och alla. Vem vet. Eller en tjej med opererade tuttar och som levde i ett solarium och som fick hudcancer i 22-års present. Istället så är jag en mullig och blek tjej som inte tycker att alkohol är en sak att hålla på med varje helg. För att jag bara mår illa eller somnar. Istället så är jag helt blank av all solskyddsfaktor +50 på stranden att jag nästan halkar ur solstolen i skuggan och därmed bländar folk med min blekhet. Jag kanske uppfattas som torr och tråkig för att jag kanske inte orkar göra saker på grund av min kroniska feber och för min otroliga trötthet och allt annat jag får på köpet. Må så vara. Men jag är stolt över den jag är och över det jag faktiskt klarar av! Jag är glad över att jag slipper vända och vrida mig i sängen på natten för att jag inte hittar ett bra läge för att jag är så bränd av solen. Jag är glad att alla mina söndagar inte ägnas till att ligga på toa och spy tarmarna ur mig för att jag har druckit för mycket. Jag tycker att det är lite kul att jag har haft dosett sedan jag var 15 år, för då är jag redo när jag är 80, när alla andra får en chock. Jag är glad över att jag är jag. Att jag är en mullig, blek tjej. Att jag fått det jag har fått, att jag har gått igenom det jag har gjort. Det har gjort mig till den jag är idag. Vilket kanske är att hänga med pappa på fredagen och mamma på lördagen, att jag är en familjegris. Men jag vet också hur snabbt saker kan förändras, hur snabbt det kan gå. Att jag är tråkig som inte vill med ut och dricka, som kan vara kul om jag har en bra dag. Det är kanske mycket jag inte klarar, mycket missar men jag är så förbannat stolt över det jag kan! Över dom betyg jag faktiskt fick. Nu var det inte en lunta MVG:n, utan jag fick faktiskt Godkänt i alla ämnen och lite därtill. Från att läkarna sa "Ja du kan ju börja gymnasiet, så får vi se. Men hoppas inte på för mycket Elin" så har jag betyg till att till och med söka högskola. Jag har kämpat för mina rättigheter, att jag inte är mina sjukdomar utan att jag faktisk är jag, mig själv, Elin.  Idag har jag en lägenhet, fast jobb, underbara vänner som förstår mig och världens finaste familj. Sen är det klart att jag har kassa dagar och tycker att det är piss och pest att jag är sjuk, skulle ljuga annars. Det är klart att det inte är kul att vara dödstrött hela dagarna, att vissa dagar inte klara av att gå upp ur sängen. Att ha ont i kroppen och feber. Men i det stora hela är jag faktiskt tacksam, just för att jag är den jag är. Man vet faktiskt inte vart jag hade varit, vem jag hade varit eller vad jag hade gjort om jag inte fick sällskap av mina "trogna följeslagare". Det finns så mycket att vara tacksam över. Tack alla för att ni finns. Kärlek! Elin       I know that I am enough Possible to be loved