Lugnet före stormen

Ja det fick ju inte vara lugnt länge i alla fall. Fick en ny medicin i Slutet av Februari. Modiodal heter den. Fått den för min ev. narkolepsi. Och den gjorde att  allt blev så mycket lättare. Blev jättemycket piggare och fick mer energi till både sånt jag måste göra och till sånt jag faktiskt vill göra. En skillnad på natt och dag! Jag mådde väldigt bra under ett par veckor ända till tills det braka ihop igen. Denna gången var det magen. Fick till en början inte behålla någon mat och mådde väldigt illa så fort jag åt någonting. Började sedan märka att jag tappade väldigt mycket i vikt, sedan det började för två månader sedan så har jag tappat ca.15 kg. Dock var det ju behövligt efter alla kortisonkurer, men kanske inte så fort. Kroppen hänger inte med i den snabba viktnedgången och jag ser lika stor ut fortfarande eftersom inte huden drar sig tillbaka. Har haft kramper i nedre delen av magen. Har gjort lite egna tester hemma, vad magen reagerat på. Fett, socker, sallad, kokt-, stekt mat, m.m. men det har inte visat någon skillnad. Har inte fått behålla något, vad det än har varit. I söndags blev kramperna outhärdliga, låg i sängen, grät, skakade och kallsvettades. Så jag åkte faktiskt in till Akuten. Kom dit halv 7 men fick inte träffa någon läkare för än halv 1 på natten. Hon hade ingen förklaring på mina smärtor. Fick dricka flytande bedövningsmedel, det hjälpte inte heller. Hon sa att jag fick stanna över natten för observation. Natten var hemsk, vaknade en gång i halvtimmen pga. smärtorna. När sköterskan kom in på morgonkvisten så meddelade hon att jag inte fick äta för att jag skulle göra ett ultraljud på gallan. I väntan på undersökningen fick jag ett dropp, var väldigt uttorkad. Undersökningen visade ingenting. Upp till avdelningen igen, fick då äntligen äta. Men fick inte behålla det heller. Blev meddelad att jag dagen därpå ska få göra en Gastroskopi. Vilket gjorde mig förskräckt. Har gjort det två gånger tidigare och hade då båda gångerna fått sova helt och hållet pga. min fruktansvärda spy-fobi. Denna gången skulle jag bara få lugnande. När det väl var dags för Gastroskopi så var jag fruktansvärt nervös och orolig. Men jag fick bedövning i halsen och så skulle jag även få en medicin som dom kallade: Skit-i-vilket-medicin. Den gjorde att jag skulle bli lite borta och att jag inte skulle komma ihåg undersökningen. Det gick faktiskt bra. Dock visade inte denna undersökning någonting heller. Lite rodnad vid nedre magmunnen. Sov hela eftermiddagen efter detta. När ronden var på morgonen därpå så kommer en läkare med två studenter en sköterska in. Berättar vad Gastroskopin visade. Och meddelade att dom inte kunde göra mer för tillfället. Att jag skulle åka hem och att en remiss för koloskopi var skickad. Jag ifrågasatte min hemgång eftersom jag fortfarande hade väldigt ont och att jag tappar så mycket i vikt. Han svarade mig att det inte fanns något mer att göra i nuläget och att detta med min vikt, i alla fall var behövligt och så gick han.   Alltså denna sjukvård... man undrar ju vart den är på väg. Vad det ska krävas för att få hjälp eftersom att man måste slåss för hjälpen. Det är inte alla gånger det lättaste när man inte mår bra. Detta är heller inte första gången jag blir nekad hjälp. Vi får se vad som händer, vänta och se.   Under hela min visstelse så har jag haft världens finaste vän hos mig hela tiden. Hon har varit hos mig all sin lediga tid. Världens vackraste, den mest fantastiska människa på denna jord. Tack, tack för att du finns. Vet inte vad jag skulle göra utan dig!! ♥