Surströmming

I lördags sken solen och min näsa snorade. Åkte tåg i för många timmar för att komma ner i landet. Hade bokat en sittplats i rätt riktning men fick ändå åka baklänges. Mådda illa. Kollade på alla tre avsnitten om Kapten Klänning på TV4. Blev arg. Mådde ännu mer illa. Köpte en Coca-cola för trettio kronor. Vid tre kom jag fram till Osby. Det var t-shirt-varmt luften var lätt att andas  Jag hade kommit till Helena! De skulle ha sin årliga surströmmingstillställning. Vi dukade ute och jag ville hålla för näsan när konservburkarna öppnades. Det var första gången jag smakade surströmming. Det var även sista gången jag smakade surströmming. Men tillbehören var i alla fall goda!  Vi skickade runt tunnbröd, lök, gräddfil, frågade om någon kunde lägga upp lite potatis på vår tallrik, stuvade om på bordet, hällde upp öl i varandras småglas, och förresten kan du ge mig lite västerbottenpaj? Det kändes overkligt att se nyplockade blommor på bordet, människor i tjocktröjor på rangliga stolar och uppleva en hel middag utomhus i slutet av september. Trots att mina öron var igenlockade med förkylning och mitt huvud dunkade hårt hårt var det fint att andas skogsluft Vi gick och la oss vid 22 allihop för att tröttheten var så överväldigande. Jag hostade mig vaken vid 06 söndag morgon och därefter skjutsade Helena mig genom ett dimmigt morgonlandskap och jag satte mig på tåget. Hejdå Helena och hejdå Skåne!