Rymdens princessa
Jag blundar och försvinner. Försvinner bort från allt. Från honom. Från oss. Hjärtat slår inte som det brukar. Lungorna jobbar inte som de ska. MIna ben rör sig inte framåt som de är konstruerade att göra. ”Förlåt”, mumlar jag ut i natten. Förlåt för vad? Jag vet inte riktigt. Livet lämnade mina fingertoppar under smärtans sekund och jag är nu omfamnad och runtkastad av ovishetens kala vingar. Försöker att inte ramla omkull. Ostadiga ben i allt för skyhöga klackar gör det svårt. Klänningen korvar sig och sminket rinner. Hjärtekrossad kallas det. Pfft. Det är inte möjligt att ett sådant litet ord ska kunna beskriva så många känslor, tankar men inte minst- smärta. Hjärtekrossad är man när det känns som att hjärtat gått i tusen bitar. Så känns det inte nu. Det blodfyllda föremål som håller igång kroppen känns som en söndertrampad fågel som precis givit iväg sitt sista pip efter hjälp. Mina ögon känns som uttorkade fontänder ch mina armar har aldrig varit så sönderskurna som nu. Jag har aldrig varit i så stort behov av hans doft och närkontakt som just denna sekund. Jag är skadad, inte något exemplar i hej-jag-är-hjärtekrossad-kategorin. Att det ens är möjligt att känna sig så hopplöst liten och obetydlig. Huvudet känns som en rymdgalax i en fjärran dimension. Allt cirkulerar runt i någon slags punkt innanför mitt kranium. En punkt som är omöjlig att ta sig in till. Den bara finns där och trampar ner en i knivarnas paradis. Jag öppnar ögonen och tar in världen utanför. Lekande barn. Glada, perfekta familjer. Lekplats. Korvkiosk. Träd som svajar i takt till vindens melodi. Märker de inte att jorden de står på inte längre är koagulerad? Märker de inte att jag skriker på hjälp? Märker de inte att allt är i svart-och-vit-? Jag blöder. Jag skriker. Jag gråter. Jag står maktlös mot omvärlden i min egna lilla bubbla. Jag blundar igen. Om ändå ingen ser mig kan jag lika gärna försvinna. Försvinna tillbaka till där jag kom ifrån. En planet ingen kan namnet på. [text: jag] [bild: weheartit]