Realtid

Idag sprang jag i min nya stad för första gången. Och överhuvudtaget för första gången på månader och åter månader. Löpningen går alltid i perioder för mig, oftast tröttnar jag snabbt, kanske för att det blir så långtråkigt till slut? Motståndet i benen går inte att tänka bort, andningens rossel i bröstet går inte att förbise eftersom det enda som finns är tristessen. Det enda jag kan tänka på är att underlaget är hårt, att skorna passerat bäst-före-stunsen, att hästsvansen glider ur tofsen, att nästa backe måste bli den sista innan jag vänder. Jag mäter aldrig distans, springer bara på klocka, idag tjugo minuter, nästa gång kanske trettio, eller tio. Eller fyra. Dagsformen bestämmer klockan, distansen känns lika lång trots att den kanske varierar från gång till gång.  Jag lyssnade på en gammal spellista, den har dammat i spotifys arkiv sedan jag tränade inför lumpen. Låtarna påminde om att träna inför något, målmedvetenheten som blir så påtaglig när det finns ett mål i fjärran, något som gör tristessen värd något. Jag sprang en stund och tänkte på att vara artonnitton och träna inför ett liv i skogen, tänkte på måndagslöpningen, milen i benen, tänkte på att en låt kan dra en tillbaka åtta år bara sådär, att tiden inte är mer komplicerad än så. Jag har lyssnat på många gamla spellistor på sistone, tryckt på shuffle och låtit årtionden och perioder passera i öronen. När jag gick till skolan idag lyssnade jag på en spellista från gymnasiet och den fick mig att inse något. Jag har precis samma känsla i bröstet nu som när jag gick i tvåan på gymnasiet. Eller ja, exakt och exakt, ingenting blir väl någonsin exakt likadant men jag känner igen känslan, förnimmelsen av något. Låtarna påminde om att vara nära målet, att nästan känna slutet med tungspetsen, men att ändå inte vara där.  Att gå i tvåan är som att snart ta studenten, men att ha ett år kvar. Att läsa fjärde året på ämneslärarprogrammet är likadant, att vara nästan klar men ändå ha ett år kvar. Löpningens tristess. Livets tristess. Jag känner att mitt liv står still, att jag trampar och trampar. Det känns som att alla i min omgivning tar examen och börjar jobba, de når slutet och får påbörja något annat. Kvar är jag i studentlivets tristess och eviga ältande. I tvåan på gymnasiet var jag sjutton, nu ska jag fylla tjugosju. Att tio års mellanrum kan skapa samma rastlöshet och uttråkan på samma gång. Den känslan, att vara rastlös och uttråkad på samma gång, är så vidrig. Jag vill framåt, har ett mål långt långt bort i fjärran, precis som med löpningen, jag har springet i benen. Ändå är jag som gåtan, den med klockan, vad är det som går och går. Jag kommer aldrig fram och blir mer uttråkad för varje dag som passerar. Många säger att jag ska ge det sista nu, klämma ur det sista jag har att ge, men grejen är jag inte har något mer att ge. Tröskeln för vad som borde vara ohållbart blir lägre och lägre för varje vecka. Förut skummade jag åtminstone igenom texter till seminariet, skrev stopliga tankar och kommentarer i marginalen för att verka påläst. Jag lånade i alla fall några böcker på biblioteket och något kapitel i dem. Jag engagerade mig i diskussioner i skolan, orkade bry mig om innehållet. Nu är jag ett skal, innanför alldeles tom på idéer och huvudbry. Jag orkar inte anstränga mig något mer. Jag har inte köpt eller lånat en enda kursbok på flera månader, jag har på min höjd lånat inlogg till dyslexitjänsten legimus och läst texter där, eller hittat pdf:er på nätet. Oftast kopierar jag titeln och klistrar in den i chatGPT och ber ai-roboten sammanfatta texten åt mig, lägger in seminariefrågorna och säger åt den att göra allt åt mig. De sista krafterna lägger jag på en virtuell tjänst. Vad säger det om samtiden, om mig. Det värsta är kanske att det går ändå? Att jag fortfarande klarar varenda delkurs trots att jag inte pluggar mer än att gå på obligatoriska moment i skolan? Att universitetet inte ställer högre krav på mig än så? Vad säger det om samtiden, om den akademiska kulturen?  Jag tänker att det är ett privilegierum att få vara uttråkad, att tristessen är ett tecken på hur bra jag har det. Att inte alla får känna den känslan, att inte alla får möjligheten att ledsna på något men ändå kan välja att fortsätta med det eftersom slutet är nära. Så många som inte har råd att gå runt och känna sig uttråkade på sin tillvaro. Samtidigt känns den paradoxen så tidstypisk, att hela tiden ifrågasätta sin egen tillvaro i relation till någon annans, att min tristess inte bara kan få vara just det – en tristess – istället måste den ställas i motsats till någon som har det värre. Som att det dåliga samvetet över tristessen inte räckte och blev över precis som det var.