Om ett par naglar

Jag har en kollega som pluggar till nagelterapeut parallellt med jobbet. Hon behövde försökskaniner och jag tänkte "det blir kul, jag testar" så en tisdag i våras rullade jag hem till henne för en försökssession. Hon skulle göra fransk manikyr och det tog tre långa timmar. Det var oväntat mysigt och jag förstod varför folk går till sina *nageltjejer* en gång i månaden, man kan ju liksom inte GÖRA något annat under tiden eftersom händerna är upptagna med att pendla mellan uv-lampan och handkudden och man är därför i *nuet* på ett härligt sätt. Egentligen kände jag DIREKT att naglarna var på tok för långa för min … person (?) men jag tänkte att jag också var ovan och skulle vänja mig, det är ju bra att gå utanför sin comfort zone osv osv. Åkte hem, gjorde mina kvällsbestyr och försökte vänja mig, och …  … morgonen efter när vi sågs prick klockan sju deklarerade jag att naglarna var tvungna att ryka NU, och helst igår. Hon skrattade åt mig och sa att man inte kan vänja sig på bara ett dygn och att jag skulle testa lite till. OM hon bara visste. Herregud. Jag har svårt att sätta ord på den här upplevelsen och jag känner mig töntig som överhuvudtaget känner så mycket som något så litet som ett par naglar? Men jag mådde fruktansvärt? Jag är en person som är otroligt mån och medveten om min person och hur den uppfattas av andra – inte nödvändigtvis på ett fåfängt plan men typ, personlighetsmässigt? Jag vet hur jag funkar och är, vet att jag är rejäl (?) och kan använda händerna till allt, att jag inte är rädd för att ta i och gräva runt, att jag kan gripa in om något sker. Jag är finmotorisk med händerna ofta genom att skriva mycket, fixa strama frisyrer och *pilla*? Jag är snabb på att knyta skorna, snabb på att klä på mig, snabb till handling. Med de här naglarna blev jag tvärtemot allt det där: långsam, försiktig, osjälvständig. Jag kunde inte knäppa mitt halsband utan att ta hjälp av Alfred, kunde inte knyta jobbskorna hårt, kunde knappt öppna ett nytt kartongpaket smör? Jag såg mig själv utifrån och bildade mig en uppfattning av mig själv genom andras ögon, vem de såg mig som. Självklart är jag hård mot mig själv nu, en person kan inte endast definieras utifrån sina naglar eller förmåga att snabbt knyta skorna – men allt det jag plötsligt inte kunde göra skapade en persona som inte var jag. På något sätt kände jag mig som en fånge i min egen kropp?  Utifrån är (var) naglarna vackra och jag tyckte estetiskt sett att mina händer såg eleganta och kvinnliga ut och det var kanske där skon klämde? Att ha vackra naglar är kvinnligt, att få hjälp med sina smycken är kvinnligt, att tänka på sitt utseende är kvinnligt. Grejen är bara den att jag inte vill definieras efter mina naglar eller min potentiella skönhet – jag vill definieras efter hur jag är som person och vad jag klarar av att göra. Och när jag känner att jag inte klarar av att göra något alls blir kvinnlighetens bestyr min fiende och starkaste motståndare. I kroppen kände jag en brutal rastlöshet över allt jag inte klarade av att göra och jag blev arg och vrång. När jag skulle skriva hemtenta till skolan fastnade naglarna i tangenterna och jag förvisades till ilskan, när jag skulle lyfta skivstänger på gymmet stötte naglarna emot handlovarna på ett obehagligt sätt och jag fick plötsligt värdelös teknik, när jag skulle torka mig efter toabesöken hade jag noll greppförmåga och papperna bara föll ur mina händer. Och mitt i allt det där såg mina fingrar eleganta ut; fromma, långa, välpolerade. Jag slets mellan att i vissa aspekter vilja bli definierad som en kvinnlig kvinna (typ genom att sminka mig, ha kjol och ha långt hår) och i andra aspekter vilja vara den exakta motsatsen. Min paradoxala känsla inför något så basalt som NAGLAR gjorde mig bokstavligt talat galen och förbannad.  På fredagen fick de ryka efter att jag hållit ut i två långa heldagar och en kväll. Efteråt var mina originalnaglar sköra och mjuka, trasiga i kanterna och tunna, när jag tryckte på spetsen böjdes de helt och undertill hade luftbubblor skapats. Fortfarande är de inte helt återställda men känslan när jag kan lyfta min telefon från bordet utan att behöva dra den över bordsytan och fånga upp den vid bordskanten är fantastisk. Plötsligt är jag mig själv igen och kan ensam och envar bestämma när jag vill framlyfta min yttersta kvinnlighet – och när jag inte vill det. ALDRIG igen kommer jag ha naglar längre än till yttersta fingerspetsen