När vi tältade

Hej och välkommen till min friluftslivsblogg! För någon helg sedan kom Helena hem till mig en hel helg. Förutom när vi spaade i våras kan jag inte minnas när vi senast sågs två nätter i rad. Men nu var det äntligen dags och vi bestämde att en natt skulle spenderas ute i skogen. Sagt blev gjort och här kommer därför ett bildlass med tält, stormkök och en solnedgång!  En av de bästa sakerna med konceptet *blogg* är förresten att formatet är långsamt. Här kommer ingenting gå snabbt, man kan scrolla och scrolla i evigheter, i motsats till tiktoks uppspeedade memes och videos där ögat knappt hinner registrera en rörelse förrän nästa rörelse tar över. Förbered scrolltummen nu för här kommer ett dygn inkapslat i många bilder Först ut var att packa och få på sig packningen. Tycker alltid det är så meckigt att få på sig den här ryggsäcken? Midjebanden är så stela och fastnar lätt på rumpan. Men fördelen är att när ryggsäcken väl är på … ja då är den verkligen PÅ  Kom fram och slog direkt upp tältet. Eller ja, först rekade vi lite utan packning och sedan paxade Helena platsen medan jag hämtade våra saker. Viktigt för humöret att inte bära i onödan  Plockade fram middags-och snackskassen Och dukade upp för ciderprovning. Otroligt noga att båda skulle få exakt lika mycket bubblig sötma i varje kåsa. Mycket kan man säga om Helena men att hälla upp millimeternoga alkohol - det kan hon onekligen!  Skål sa vi och knappade in Lugnt & skönt-listan på Spotify och startade högtalaren. Om man tycker det är lite läskigt/ovant/nytt/svårtillgängligt (hur många adverb kan vi komma på??) att tälta i naturen tycker jag man ska försöka göra frilufsandet så mycket som möjligt som hemma, typ ta med trygga saker eller rutiner, dricka samma dricka man dricker en lördagskväll, lyssna på samma musik ut högtalaren som en fredag OSV. Få tältandet att kännas normalt och tryggt genom att göra vanliga normala trygga saker, fast på en annan plats. Man måste inte leva hardcore och köpa massa blötmat och koka kaffe över öppen eld. Man får ta med sig färdiglagad mat och värma på, till och med ta med sig en plocksallad från picadeli-hyllan och dricka ljummen cider. DET MÅSTE INTE VARA SÅ SVÅRT  Efter chipsmellis var det dags för middag. Vi tog med gårdagens tacorester och värmde på. GENIDRAG är vad jag kallar det för  Preciiiiis när vi börjat äta kom regnet och vi fick gömma oss i förtältet. Antiklimax jajamän men vi överlevde ändå. Regn with a View, så att säga  Regnet upphörde och det var dags att diska. Jag började så smått i väntan på Helena …  … Men DÅ passade hon på att vricka till foten. Lite VÄL tajmat kan jag tycka men vem är jag att se igenom MYGEL ;) Hon höglägade medan jag diskade igenom allt. Mycket bra arbetsfördelning, tack Helena  Vi blev vänner snabbt igen och mina armar växte ungefär 150% efter det, mystiskt  Resten av kvällen låg vi här på klippan, tittade på vågor, lyssnade på musik, åt lösgodis, flyttade runt sittunderlagen. Nästa gång ska vi inte glömma en picknickfilt att hänga på, så oskönt med markkyla  Senare på kvällen när jag borstade tänderna, hände något. Himlen, som tidigare varit dimmig och molnig, öppnade upp sig för oss. Något rosa började tränga igenom  Är det månne en … solnedgång…????? JAAAA  Helvvvvv vad fint alltså. Gjorde nästan ont i mig, att jorden kan vara såhär vacker. Den tar inte hänsyn till att det går skit på jobbet, att ens hjärta går sönder, att man sovit dåligt. Den fortsätter, varenda dag fortsätter naturen att finnas. Den skiter i om vi tittar på den, tar en miljon bilder på den, varje morgon går solen upp, och varje kväll går solen ner, det eviga kretsloppet Och vad fint det är att kolla på det här vidunderliga med sin bästa kompis. Att dela sådant här känns så livsviktigt på något sätt? Typ att oavsett vad som händer delar vi det här, solnedgången som hänförde och kändes, den finns kvar i oss Och oavsett vad som händer kan vi minnas denna dedikerade självutlösarfotografen som gjorde att vi kan minnas att vi kollade på solnedgången ihop. Att jag hann burpee:a mig upp, springa 10 meter och hamna på bild är ett mirakel, FAN vad snabb jag är, så jävla dedikerad  Efter solnedgången kom mörkret, som sig bör. Vi la oss för natten och lyssnade på alla skogsljud innan vi somnade djupt (… att jag sedan vaknade femtioelva gånger av att jag frös eller att det var ett otroligt hårt underlag är en annan femma … ). Efter varje natt kommer en morgon. Det var soligt men KALLT  Dags för frukost: krabbelurer, blåbär, macka, mjukost, te  Vi hade gjort smeten till krabbelurerna dagen innan och fyllt över i en petflaska, på så sätt slapp vi släpa med oss ingredienser och kunde snabbare komma igång med frukost. Medan jag drog igång köket plockade Helena blåbär och alltså åh, på bara en kvart hade hon fyllt en burk med massvis med blåbär och de var så GODA. Att kunna gå ut sådär och plocka färska bär till sin frukost är ju DRÖM  Fixa, dona, pilla, flytta runt, steka på båda sidor, lägga på mer smör, koka upp vatten Hade vi en bra frukost mitt i solen? Ja, den var så fruktansvärt bra. När jag har det såhär mysigt ute i skogen tänker jag att jag måste ut oftare, att jag varje helg vill ut igen, igen och igen. Det är något med lugnet som infinner sig. Internet laggar eller är obefintligt, det är tyst runt omkring, allt som finns är träden marken vattnet himlen, man tänker att ens värdsliga problem är just värdsliga  Efter frukost begav vi oss hemåt igen. Eftersom det var blåsigt och kallt kände vi inte att vi ville ligga kvar och sola så vi packade ner alla grejer i våra väskor och vandrade den korta biten tillbaka till bilen  Helena tyckte vi såg ut som två olika personlighetstyper som var ute och tältade: hon med Ikeakasse och tältet i näven och jag med vandringsvänlig ryggsäck och fria händer. Hon har en POÄNG men oavsett personlighetstyp är skogen till för alla, man måste verkligen inte ha rätt prylar, det duger ju utmärkt med en Ikeakasse, FAKTISKT  Hejdå! Bra jobbat att du orkade läsa ända ner hit, eloge verkligen.