När färgerna försvinner.

En ensam tår tränger sig fram ur min ögonvrå och rinner sedan sakta ner för min kind. Ytterligare en tår och sedan en till, bildas och snart är mitt synfält suddigt och grumligt. Hade jag haft ork hade jag torkat bort dem men mina armar är som paralyserade och det gör mig egentligen inget att de rinner, för det visar ju bara att jag är lika mänsklig som vilken annan människa som sitter på denna buss.  Jag minns helt plötsligt att jag fortfarande har mobilen i handen och inser sedan att jag nog suttit och hållit ett krampaktigt tag om den.  Det som förändrade mitt liv syns nu sen en timme tillbaka bland mottagna samtal. Hjärtat snörps åt. Lungorna pressas ihop och tillåter mig för en stund att sluta andas.  Varje liten cell i min kropp knuffar runt varandra och det känns som någon startat ett krig inom mig. Så är det kanske med. De goda tankarna mot de onda. Skakningarna börjar längst ut i fingertopparna och fortsätter sedan genom hela mig så att inte en enda kroppsdel ska kunna vara oberörd. Kylan tränger sig på. Måste andas. Drar ner luft i mina skadade lungor. Det känns nästan som strupen innehåller tusen knivar så jag pressar ut luften igen ur mina köldträffade läppar. Jag börjar se svart och jag inser att det är verkligheten jag ser. Drömmen jag levt i är nu över och jag är tillbaka där vi alla någon gång måste vara, i verkligheten. Färgerna jag sett i morse har ersatts med grå och svart. Suckar djupt. Passar på att dra med lite luft ner i mina lungor som nu skriker efter näring.  Väggarna närmar sig i våldsam takt och bussen krymper tills jag knappt får plats längre. Vill skrika. Halsen gör en knut om sig själv. Skriket fastnar halvvägs. Rusar ur bussen.  Blickarna är som knivar. De skär igenom mitt skinn och kött ända tills de nått in till mitt krigsskadade hjärta som inte längre slår i sin normala rytm. Stannar. Andas. Springer. Vet inte var jag är på väg. Bara att jag ska bort. Bort från världen en liten stund. Tårkanalerna blir överfulla och svämmar över igen. Hulkningarna börjar igen och någonstans mellan ett andetag och en hemsk känsla tappar jag kontrollen över min kropp.  Marken känns hård och blöta löv smeker mina kinder. För ett ögonblick blir allt svart. Sedan ser jag henne som en ängel ovanför mig. Hela hon strålar och glorian ovanför hennes lilla blonda huvud säger mig att hon har det bra. Jag återfår kontrollen över mig själv när jag lyckas pressa fram ett leende. Det är inte ett leende som utstrålar glädje. Detta är sorgens leende.