NÄR BOTTNEN BÖRJAR SYNAS

Kanske  Nej det skulle aldrig gå  Jag vet det men sanningen gör ont att inse  Känslan finns där  och gnager och gör ont  Jag vet att han leker med mig  precis som han gör med alla andra  men jag är ändå så hopplöst förälskad i honom  Varje ord  Varje mening  Varje blick  Ja allt av det man kallar varje sitter fast inom mig som en slags tavla  En tavla som är för vacker för att se på  För vacker för att ens tänka på  'Jag gillar dig'   så sa han  'Men inga känslor är inblandade'  Jag sjönk  Han var som den gula badbollen man lekte med i poolen  Var man under ytan och försökte dra med sig den ner så flöt den upp igen  Man kunde lika gärna ge upp  Man lyckades hålla bollen under ytan i ett ögonblick  På den tiden blev man mer och mer fast och behövde bollen mer och mer för att hålla sig vid liv  Tappade man fästet om den var det kört  Då fick man börja om på botten igen  Så många försök  Så många misslyckanden  Jag kände mig som en liten överdrivet efterhängsen unge men det kunde inte hjälpas  Jag hade fallit så långt att det inte fanns någon annan räddning  För inte skulle han väl döda någon?   Eller?       [text: jag]